Islams rättstänkande

Islams rättstänkande

 

 

Varför straffar vi dem som begår brott? Svaret på denna fråga ligger till grund för hur vi ser på människan och lagen. Vid en psykologisk undersökning frågade man människor vad de skulle göra om de var osynliga. 70 % av de tillfrågade svarade att de skulle begå ett brott av något slag. Undersökningen tyder på att en majoritet skulle begå brott om de kunde göra det utan att upptäckas. Rädslan för att bli upptäckt och straffad om man begår ett brott håller de flesta människorna inom lagens ramar. Genom sin blotta existens fyller straffet en funktion, nämligen den, att avskräcka människor från att begå brott.

Hårda straff leder inte automatiskt till minskad brottslighet. I U.S.A. har dödsstraffet inte lett till minskad kriminalitet utan endast lett till ett hårdare samhällsklimat. Människan drivs bl.a. av längtan efter lycka och rädsla för straff. Om straffen är hårda samtidigt som pengar sägs vara det enda medlet till lycka och stora samhällsgrupper marginaliserats, kan människor lätt känna sig kluvna. Å ena sidan fasar man inför de hårda straffen, å andra sidan längtar man efter att bli lycklig och eftersom lyckan bara kan köpas för de pengar man inte kan konkurrera om inleder många en brottslig karriär. Hoppet om lycka och framgång övervinner rädslan för straffet.

I ett religiöst samhälle tonas pengarnas betydelse för mänsklig lycka ner och det tillkommande livet kommer i förgrunden. Fullständig lycka kan inte uppnås här, de jordiska villkoren tillåter inga utopier. Om hoppet om fullständig lycka ligger bortom den jordiska sfären, minimeras viljan att begå brott för att uppnå den. I ett samhälle där man har sådana förhoppningar är det mindre sannolikt att hoppet om jordisk lycka växer sig större än rädslan för straff.

Människan är inte ett hjälplöst offer för arv och miljö. Att människan påverkas av sin miljö, bekräftas av Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) i hadithen om mannen som dödat hundra personer och därefter gick till en lärd man för att fråga om det fanns någon möjlighet för honom att bli förlåten. Den lärde mannen svarade:

Ja, vem skulle väl kunna komma mellan Honom och förlåtelsen? Gå till den och den platsen, där finns ett folk som dyrkar Allah den Upphöjde. Dyrka Allah tillsammans med dem och återvänd inte till ditt land, eftersom det är en ondskefull plats. (Bukhari, Muslim)

Denna och många andra hadither tyder på att det finns miljöer som underlättar för den som vill leva i enlighet med lagen. Att vi påverkas av vårt umgänge bekräftas av följande hadith:

Varje barn föds i ett naturligt tillstånd (fitrah). Det är endast dess föräldrar som gör det till jude, kristen eller magier.

Till och med djur kan ha en viss inverkan på vårt beteende:

Du kommer att finna högmod och stolthet hos kamelfösarna och lugn och stillhet hos fåraherdarna. (Bukahri, Muslim)

Men människan har en fri vilja, om än begränsad och det är p.g.a. denna som hon kan straffas eller belönas. I Sverige har synen på förövaren som ett offer kommit att bli allt mer dominerande. Resonemanget tycks vara att alla människor egentligen är goda och om det inte vore för arv och miljö skulle de aldrig, eller sällan begå några brott. Det finns en stor och inte obetydlig skillnad mellan att å ena sidan förstå varför någon handlar på ett visst sätt och å andra sidan förlåta dennes handlande. Viljan att förlåta är någonting vackert och eftersträvansvärt inom vissa ramar. Människan har en benägenhet att ofta gå till överdrift, att antingen vara allt för rigid i sin rättsiver eller för barmhärtig. Om vi sätter oss in i någons situation kan vi känna att omständigheterna varit emot denne och att vi kanske skulle ha gjort samma sak om vi hade varit i hans situation. Detta väcker i sin tur medlidande och vi tenderar därför att vilja förlåta.

Men vad händer med ett samhälle där man inte straffar? Hur länge kommer allmänheten att acceptera att en våldtäktsman eller mördare kommer ut efter en relativt kort fängelsevistelse? När människor i ett samhälle känner sig otrygga till följd av att rättssystemet inte längre garanterar dem den säkerhet som de känt tidigare, finns möjligheten att de tar lagen i egna händer och resultatet kan bli att uppretade och hämndlystna folkmassor lynchar människor på gator och torg.

Om samhället, å andra sidan är överdrivet nitiskt när det gäller implementerandet av lagarna, leder det bl.a. till att man avhumaniserar brottslingarna. Man måste därför söka finna en väg mellan dessa två hållningar. I Koranen står det:

Straffet för äktenskapsbryterskan och för äktenskapsbrytaren är hundra piskslag för var och en; och låt inte medkänsla med dem avhålla er från att följa Allahs lag, såvida ni tror på Allah och den Yttersta dagen. (K. 24:2)

Det är inte fel att känna medlidande, men vårt medlidande får inte leda till att vi inte iakttar rättvisa.

Genom att straffet verkställs gagnar man samhället i stort. Att ”vända andra kinden till” är ett beslut som måste fattas av den som drabbats. När samhället tvingar brottsoffret att förlåta är vi på väg in i en återvägsgränd.

För att upprätthålla ett samhälle där medborgarna känner sig trygga måste man kräva säkra bevis innan man straffar. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Avvärj straffen om det föreligger tvivel.

Och Ibn Hajar al-Haythami (1504-1567) citerar Imam Al-Ghazali (1058-1111), må Allah vara nöjd med dem båda:

Att inte avrätta tusen personer som förtjänar det, är bättre än att spilla en oskyldig muslims blod (Al-Fatawa al-hadithiya s. 222)

Det hårda straffet för otukt är framför allt en markering som visar hur allvarligt detta brott anses vara i ett samhälle som grundats på familjens integritet och dess fina nät av relationer. Att straffet finns är tillräckligt för att markera Islams ståndpunkt, men dess verkställande har gjorts nästintill omöjligt – utom vid ett frivilligt erkännande – genom bestämmelsen att det krävs fyra vittnen som iakttagit akten in i minsta detalj. Dessa vittnen måste också vara beredda på att piskas för mened i det fall deras vittnesmål inte leder till en fällande dom.

Sheykh Hamza Yusuf har sagt att detta mer än något annat är ett straff för öppen promiskuitet, eftersom det är svårt att föreställa sig hur en man och en kvinna skulle kunna tänka sig ha sexuellt umgänge inför fyra personer.

Eftersom vi inte kan känna till det som finns i människors inre har vi blivit beordrade att döma i enlighet med det yttre. En person som, efter att ha överbevisats, ångrar det han gjort, måste dömas, eftersom andra annars skulle kunna uppvisa falsk ånger och därigenom undvika bestraffning. På Domedagen kommer Allah att döma med full rättvisa, eftersom Han känner till de motiv som låg bakom vårt handlande. Imam al-Shafi’i (767-820), må Allah vara nöjd med honom, sade:

Jag har blivit beordrad att döma i enlighet med det yttre. Allah tar hand om det inre.

Lov och pris tillkommer Allah, den Upphöjde och må Hans frid och välsignelser vara med vår mästare Muhammed, hans familj och hans följeslagare.