Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson – augusti 2012

Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
augusti 2012

 

 

 

Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim
was-salatu was-salamu ’ala Muhammad wa ’ala alihi wa ashabihi.

Ett av Guds namn är Al-Musawwir, Han som utan förebilder utformar allt på det mest utsökta sätt. Allah, Al-Musawwir, är all skönhets källa, och Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, har sagt:

Gud är vacker och Han älskar det som är vackert. (Muslim)

Vi behöver inte söka länge för att se prov på skönheten i skapelsen och vi dras till det som är vackert. Skönheten är ett av skapelsens “tecken” och det är lätt att uppfatta det som hänvisande till det gudomliga och heliga. Det vi uppfattar som vackert kan vara en stor inspirationskälla till det goda. Det kan stärka vår tro och få oss att minnas att Gud är ursprunget till allt som är vackert och gott. Att vi alls förmår uppfatta och glädja oss åt det sköna är en av Guds många gåvor till oss, och genom den får vi möjlighet att göra oss en föreställning om det sköna som kan vänta i en kommande tillvaro. Samtidigt vet vi att gåvan måste hanteras med vaksamhet och varsamhet, vilket bland annat framgår av sura Grottan, 18: 7, där Gud säger:

Vi har smyckat jorden med sköna ting för att sätta människorna på prov [och för att de med sitt handlande skall visa] vilka som är de bästa bland dem; (K. 18: 7)

Här framgår att jordens utsmyckning är något vi kan förhålla oss till på olika sätt. Vi påminns om att jordelivet är ett prov, ja, att det innehåller moment av tävling:

Tävla därför med varandra om att göra gott! (K. 5: 48)

I denna kamp finns inte – som i de tävlingar vi själva anordnar – kopplingen att den enes seger medför en annans förlust. Tvärtom kan en troendes seger och framgång vara stärkande även för andra troende i deras goda strävanden. Här finns inget utrymme för avund eller missunsamhet – inte heller för att göra bedömningar om vår egen eller andras placeringar. Bara Gud vet var vi befinner oss och bara Han vet vår slutliga bestämmelse. Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade:

En troende förhåller sig till en annan troende som tegelstenarna i en byggnad, var och en stärker den andre. (al-Bukhari, Muslim)

Skönhet kan vara en kraftkälla i tävlingen, men kan också förleda och fresta oss till sådant som Gud har förbjudit. Att vi dras till det som är vackert är välbekant även för dem som vill få oss att köpa, göra eller tänka något, och skönheten har spänts framför åtskilliga vagnar, vars slutmål vi många gånger har anledning att ifrågasätta, och som vi kanske inte alls vill nå. Må Gud skydda oss från att på den utlovade Dagen vara bland dem som lät sig förledas av det jordiska livets lockelser! (K. 6: 130)

Vi når väl aldrig full enighet om vad som ska anses vara vackert. Men kanske kan vi enas om att mycket av det som numera förfular, eller döljer, skapelsens ursprungliga skönhet bär spår “av människohand”:

Ordningen har störts och fördärv har visat sig på fasta land och i havet, allt verk av människohand. (K. 30: 41)

Vad människans hand åstadkommer utgår från hennes hjärta. Vilka avtryck kan man vänta sig på jorden om girighet, arrogans, avund, missunsamhet, lättja, skrytsamhet, själviskhet i allmänhet och ohörsamhet mot Gud får dominera i våra hjärtan? Hur kan vi då sköta vårt gudagivna uppdrag att ha omsorg om skapelsen och vara Guds khalifa på jorden? Genom Guds ord i Koranen och flera hadither vet vi att vi bör hålla distans till denna värld – dunjan – platsen för vår prövning – och att vara överdrivet upptagen av världen och det världsliga har bekrivits som hörande till hjärtats sjukdomar.

Men ni [människor] sätter det jordiska livet före allt annat, trots att det kommande livet är bättre och varar i evighet. (K. 87: 16, 17)

Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, råder:

Var i denna värld som om du vore en främling eller resande. (al-Bukhari)

En främling och resande fäster sig inte vid den plats han bara passerar, även om den är vacker, men att inte fästa sig vid är inte detsamma som att inte bry sig om, inte ta ansvar för eller att inte försöka göra så gott man kan: Ali, må Gud vara nöjd med honom, sade:

Arbeta för denna värld som om du skulle leva för evigt, och för nästa som om du skulle dö i morgon.

Inte heller har Gud förbjudit oss att glädjas åt och njuta av det sköna och goda i livet. Det Han har förbjudit är att vi går utöver de ramar Han har fastställt. Om “jordens utsmyckning” blir en förevändning att ge vår själviskhet fritt lopp och överskrida dessa ramar, eller får oss att glömma målet för vår färd, halkar vi efter i den ädla tävlingskamp som vi – genom att vi fått livets gåva – är utvalda att delta i.