Familjens sammanbrott I

Familjens sammanbrott I

 

 

© Abdal-Hakim Murad

Abdal Wadod Shalabi har sagt att ett samhälle blir riktigt dekadent först när man aldrig refererar till “dekadans” som ett begrepp i den offentliga debatten. Föregående generationers muslimer och kristna grämde sig ständigt över sin egen ovärdighet i jämförelse med godhetens och fromhetens guldåldrar. Men under vår självbelåtna tid, är att tala om dekadans att inbjuda till anklagelser om bakåtsträvande romantik: och anses, egendomligt nog, i sig vara ett tecken på dekadans.

Muslimer som ser på väst med ett kritiskt, men medlidsamt öga, störs ofta av frånvaron av denna gammalmodiga självrannsakan. Vi lägger märke till att den dominerande kulturen inte längre avvärjer själbelåtenhet genom att referera till moralisk och kulturell överlägsenhet i det förgångna; snarare är det så att det paradigm man nu måste anpassa sig till utgörs av den liberala samstämmighetens ständiga skiftningar. I denna upp och nedvända värld, är det framtiden som fungerar som modell, aldrig det förgångna. I själva verket är inget riktigt skandalöst (”hädiskt”) samtal möjligt i moderna samhällen, utom de som kränker den totalitära liberalismen som antas frambringad genom det allmänna samtycket, men som i själva verket ofta fabricerats av den lilla, ofta personligen omoraliska men dock ideologiskt dominerande elit, som behärskar media och formar den allmänna opinionen till mer och mer bisarra och aldrig förut skådade former.

Debatten om familjens status ligger i botten av den rådande kollisionen mellan det uppblåsta, men ”dekadenta” Nord och det ständigt fattigare Syd. En kollision mitt i vilken vårt samfund försöker definiera sig självt och överleva. Denna kulturkrock har blivit så viktig för båda sidors självbild att den nu är oundviklig. Det förefaller som om vi varje gång vi sätter på televisionen och lutar oss tillbaka, måste se Nords fördomar och dess osäkerhet uppbackad av en ändlös, enträget humanistisk diet av dokumentärer om de missförhållanden som råder i den familjecentrerade tredje världen och om den orättfärdiga motvilja dess folk har mot att forma sig efter de liberala demokratiernas sociala doktriner. För den genomsnittlige västerlänningen verkar denna ensidiga polemik tillfredsställande och oomtvistlig. Den bekräftar det sken av överlägsenhet som stillar hans oro för problemen i det egna samhället. Den formar den allmänna opinionen och leder till att man finner sig i likvideringen av palestinier, bosnier eller tjetjener med de allra mildaste (men självrättfärdigt tillkännagivna) samvetskval. I själva verket är det svårt att inte dra slutsatsen att det moderna västerlandets sociala doktriner har pressats in i de imperialistiska ideologier som rådde under slutet på 1800 talet, eftersom polemiker använder sig av ortodox feminism och homosexualitet som de perfekta käpparna med vilka de kan slå den tredje världen. För hundra år sedan, blandade sig vita kristna i alla andras angelägenheter för de teologiska dogmerna och handelns skull; nu gör de det för de sociala dogmerna och handelns skull, men den underliggande attityden av förakt har i stort sett förblivit densamma.

Muslimer som lever i västvärlden sitter i en intressant och fördelaktig position gällande denna fråga. Medan många muslimska teologer skrivit om ”västerniseringsprocessen” i den muslimska världen och dess vanhelgande effekter på familjelivet, är verkligheten, som en del av dem lagt märke till, att denna process styrs av föråldrade sekulära eliter vars kulturella bildning var de gamla imperialistiska makternas verk. Den genomsnittlige sekulära turken eller syrierns familjeliv är inte detsamma som den moderne européns, trots hans påstridiga hävdande av motsatsen. Hans kläder, inredning, giftermål, ritualer och de flesta detaljerna i hans liv påminner mer om 40- och 50-talet än om den samtida västerländska existensens verklighet. Huvudströmmen i den muslimska debatten om förändringar i familjen som leds av tänkare som Anwar al-Jindi och Rasim Ozdenoren, har därför en benägenhet att vara av liten betydelse för vår situation här i hjärtat av det ”frigjorda” västerlandet.

När vi försöker teoretisera om vårt eget tillstånd, konfronteras vi med ironin att landet som många av oss emigrerade till inte längre existerar. På 50-talet och under det tidiga 60-talet, var det fortfarande möjligt att skönja brittiska familjevärderingar som framgått ur den stora religiösa traditionen från den familjenärande abrahamitiska myllan. Medan debatterna om doktriner mellan Islam och Kristendomen förblev hårda, var ”gästarbetarnas” och deras ”värdars” moral och sociala antaganden i de flesta avseenden desamma.

Denna samstämmighet har nu nästan försvunnit. Inte ens kyrkorna påstår längre att de representerar de moraliska sanningarnas övertygande röst, eftersom den allt svampigare Kristus-klippan eroderar och omformas av den frihetsivrande sandstormen. Kardinal Hume, den i vanliga fall klarsynte representanten för Englands katoliker, har nyligen yttrat sig i försonliga ordalag om homosexualitet; medan en anglikansk biskop, praktfull i tighta jeans och läderjacka, öppet tillkännagivit sin relation med en annan man. Så fjärran från att representera familjevärderingar för sin flock, är de att 200 av 900 Londonpräster sägs ha homosexuella tendenser. Antalet kristna och judiska organisationer och individer som sjunger Sodoms lov ser ut att öka, påhejade av de sekulära, tills traditionalisternas återstående röster slutligen överröstats.

Detta innebär att det muslimska samfundet, som redan marginaliserats vad beträffar klass, ras och ekonomi, nu måste konfronteras med en ny och en potentiellt mer drastisk form av utanförskap. Som nykomlingar och enda försvarare av värderingar som skulle ha erkänts av tidigare generationers engelsmän, upplever vi förvirring. Lockelsen att råka i panik, att dra sig tillbaka i grupper och sekter som skoningslöst kritiserar resten av världen för att vara oren och ondskefull, kommer att förleda många av oss. Sådana rörelser har redan gjort framsteg i universitetsvärlden, men sådana sterila och lättköpta frestelser måste motstås och, om vår tro är så stark som vi och våra belackare tycks tro, så kan de motstås utan svårighet till fördel för en mognare och fruktsammare förståelse för vår relation till ”värdsamhället”.

En strategi för att artikulera en sådan ståndpunkt måste grundas i kunskapen om att islamisk traditionalism inte tilltalar den typ av bekväma essentialistiska myter, vars anspråk på oberoende sanningar är mindre viktiga än dess status som uttolkare av kulturell identitet. Så har 1900-talets konkurrerande essentialistiska rörelsers misstag framträtt, i synnerhet i nationalismen och fascismen; och detta är alltför ofta den muslimske aktivistens misstag, vars uppmärksamhet på andliga realiteter underkastas, eller till och med ersätts, av jakten på den pseudo-andliga tröst som ligger i autenticitet. Berättelsen om den muslimska civilisationen, som inspirerat det muslimska brödraskapet och neo-ottomanska nydanare, har plötsligt öppnat vägen för ”al-Salafs” utopiska tolkning, med det problematiska påståendet att al-Salaf följde en ursprunglig uppfattning; men inte hos någon av anhängarna till dessa riktningar finner vi en omedelbar och lyhörd form av en tro som frambringar, såsom sann tro måste, en etik förankrad i medkänsla och omsorg snarare än i en ständig besatthet av renhet.

Detta innebär, att om muslimer i England inte kan motverka utarmningen och den exklusiva ”ideologiseringen” av Islam som ägt rum i en del muslimska länder, och återvända till en bild av religionen som är rotad i omedelbar och äkta omsorg om mänsklig välfärd under en Barmhärtig Gud, kommer vi att misslyckas med att bidra till den nationella debatten i denna eller någon annan fråga av värde. Det hjälper inte att de exklusivt inriktade rycker på axlarna och säger: ”Vem bryr sig om vad icke-muslimerna tänker”, eftersom muslimer i Koranen uppmanas vara ett gott exempel för andra. Vi kan inte vara ett exempel, eller med framgång förmedla Guds uppenbarade budskap, om vi gömmer oss i kulturella getton och beter oss aggressivt och arrogant mot dem som vi finner en sådan intensiv njutning i att anse bortom gränserna. Vi måste istället ta den svårare vägen att förstå detta samhälles egentliga problem, och därefter den ännu svårare, att varsamt föreslå botemedel som kan vara till verklig hjälp.

Tiden för en sådan insats är nu. Flera religiösa personligheter i England har nyligen framfört sina ofta ångestfyllda, men i allmänhet övertygande tankar, om familjens tragiska och tilltagande förfall. Liverpools biskop och den ledande rabbinen har båda sammanfattat processen och använt den vanliga statistiken: 34 % av de brittiska barnen föds idag utom äktenskapet; en lika stor andel vuxna går igenom skilsmässans våndor; inom tjugo år kommer mindre än hälften av nationens barn att växa upp med sina båda föräldrar; o.s.v. Det är få som tvivlar på de praktiska katastrofer som väntar: i U.S.A. sägs det att över hälften av fängelsernas interner kommer från trasiga familjer, samtidigt som det är känt att män och kvinnor tar djup psykologisk skada av föräldraseparationer även om de sker mitt i livet eller i hög ålder.

Sheppard och Sacks beklagar sig samstämmigt över att, i en värld stadd i snabb förändring, familjens fristad som aldrig varit nödvändigare för såväl barn som vuxna, har drabbats av den mest elementära av alla synder: själviskheten. Ingen vill offra sig: bugande inför den personliga frihetens avgud, ropar vi alla på våra rättigheter och upprörs över våra skyldigheter. Lärdomen är förargande men tydlig: den Thatcheristiska egocentrismen, framställd som en förgudning av Adam Smiths försvar av det konkurrensinriktade egenintresset som nyckeln till kollektiva sociala framsteg, kräver så många offer att hela projektet äventyras. Girighet frambringar rika män och lyckliga ämbetsmän, men verkar nu ha ett långsiktigt pris. Enorma sociala och ekonomiska räkningar rullar in för extra polisbevakning, fängelser och socialarbetare. Den socialistiska revolutionen har redan misslyckats och nu verkar det som om även kapitalismen slutligen kommer att kvävas av sina egna motsättningar.

Så långt är allt väl. Det är oemotsägligt, inte bara för religiösa människor, att det är girigheten som varit boven i dramat. Trots detta har vädjanden om att återvända till ett osjälviskt förhållningssätt hörts så ofta i det förgångna, och med så liten påtaglig verkan, att sådana vädjanden inte kan anses vara en tillräckligt trovärdig lösning. Om religioner verkligen har förmågan att övervinna den mänskliga syndens värsta konsekvenser, måste de erkänna att uppmaningar till att ”vara god” sällan har någon verklig effekt, och att denna uppmaning måste åtföljas av ett synsätt som möjliggör reformer. Varken biskopen eller rabbin verkar ha mycket praktiskt eller konkret vägledning att erbjuda; och det är kanske därför som de tolereras, och till och med försetts med en plattform av politiker och liberala media. Men som muslimer, som givits en religiös ordning av en förmedlare vars ställning som ”en barmhärtighet för alla nationer” manifesterades i ett konkret socialt såväl som moraliskt program, vet vi att samhällets nuvarande tillstånd aldrig kommer att reformeras genom predikan. Det krävs även strukturella förändringar: och, med tanke på problemets allvarliga karaktär, bör vi inte förvånas över att de kan bli smärtsamma.

Knappast mindre uppenbara än orsakerna till familjens förfall är orsakerna till varför etablissemangets ideologer vägrar att erkänna dem: Politikerna utgör de mest uppenbara exemplen: socialministern Robert Hughes sorgliga avgång för att ”reparera sitt äktenskap” efter en olovlig kärleksaffär förra veckan är den senaste i en rad av, vid det här laget ärligt talat, långtråkiga händelser som visar att det politiska etablissemanget är i stort sett oförmöget att föra ett moraliskt liv. Men alla ledtrådar vi behöver finns undangömda på parlamentsmedlemmarnas kontor. Där, framför hans skrivbord, finns denna anarkistiska närvaro som kryddar varje brevskrivartillfälle, och som, om han inte är väldigt reserverad, kan betyda hans fördärv. Antalet parlamentsmedlemmar som har sekreterare som andra fruar understiger bara till antalet dem som har hemliga älskarinnor. Endast vilsen idioti – eller undfallenhet – kan ignorera det faktum att en katastrof snarare är trolig än möjlig, om en politiker, laddad med den erotik som makt verkar frambringa, arbetar över med en person av det andra könet. Under sådana omständigheter, erbjuder systemet inget som helst skydd för de barn och makar som blir lidande och som kommer att utsättas för ett trauma som i värsta fall kan leda till självmord. Ännu en gång har den olycksbringande föreställningen att individens rätt går före familjens, resulterat i förnedring av dem båda.

Men politiken är bara det mest välkända exemplet på en miljö där, som iranierna säger: ”eld bor med bomull”. Den aktuella, beklämmande debatten om sexuella trakasserier visar att det knappt finns något offentligt utrymme kvar där privat åtrå inte tränger sig på. Aldrig tidigare har det funnits ett samhälle där män och kvinnor umgåtts så lättvindigt, eller där de radikalt ökande tillfällena till frestelser och otrohet varit så utbredda att till och med den mest anti-moraliska journalisten, politikern eller socialstrategen måste se det.

I Tom Wolfes populära novell Fåfängans fyrverkerier, är en ung finansman otrogen och förstör livet för sin fru och dotter bara för att New York är en stad som ”drunknar i sexuellt begär” och för att han är dess barn. Det är inte bara den rutinmässiga blandningen av könen som frambringar hans fall. Vart han än vänder sig, ser han reklam, pornografi, nya skandaler och ett åtsittande klädmode. Allt detta griper efter honom och skriker högljutt ut den pliktbefriade sexualitetens charm. Wolfes äktenskapsbrytare är en vanlig, i grunden inte ond man: men han lever i en värld där de flesta människor inte förmår uppträda på ett ansvarsfullt sätt.

New York är ännu inte London – men Atlanten krymper för var dag, och erotiseringen av det offentliga utrymmet har blivit en del av kulturen. Medelålders män med medelålders fruar hade en gång i tiden lite som kunde fresta dem, sånär som på ett hälsovådligt äventyr med någon prostituerad från Picadilly. Idag, med det överflöd av kött som hela tiden plågsamt påminner dem om vad de saknar, är det osannolikt att de förblir trogna utom om de är dumma, eller hör till den kategori starkt moraliska människor som alltid har varit och alltid kommer att vara i minoritet.

En radikal diagnos, fast nog så uppenbar: men finns det något botemedel? Islam ser khalwa, eller ”otillåten avskildhet” som en allvarlig förseelse, ett brott man inte kan föreställa sig i väst. Moraliska katastrofer har alltid en upptakt; Islam söker inskränka den sociala miljö där sådana upptakter kan förekomma. Därav vårt engagemang för köns-separerad undervisning. Den absurda desperation som uttrycktes av en rektor förra månaden då han introducerade regeln att pojkar och flickor inte får vara närmare varandra än femton centimeter eftersom: ”Det är vår i luften”, är ingenting för oss. Men skolan är bara början. Även arbetsplatsen bör, utan att hindra kvinnligt avancemang, garantera att makars rättigheter skyddas genom att hindra alla möjligheter till otillåten avskildhet på kontoret. Politiker och affärsfolk som insisterar på att anställa en assistent av motsatt kön bör förklara varför. Pornografi och halvpornografisk reklam bör censureras, eftersom den är oacceptabel, förnedrande och uppmuntrar till otrohet. Uppgiften att censurera bör ges till feministerna som med all rätt invänder mot att deras kön hängs ut på detta sätt.

Englands tragedi är att detta botemedel, som lika självklart bör brukas som sexualdriften själv, kommer att sopas undan med häpnad och förakt av journalister och politiker som kommer och går. Övertygade om att diskriminering är utmärkande för Islam p.g.a. dess hållning i frågan om särskiljningen av könen, och privat nedslagna av förespeglingen om minskade möjligheter till flirt på jobbet, kommer samma liberala etablissemang som beklagar moderna relationers bräcklighet, att fortsätta uppmuntra till och själva leva i den offentliga miljö som är roten till problemet. Men Islam har till sin natur, ett längre perspektiv, och vi bör inte låta oss nedslås. Familjekollapsens förlopp kommer att visa sig få sådana genomgripande ekonomiska och mänskliga följder, att tiden slutligen måste komma när dekadansen kommer att kännas igen för vad den är och radikala lösningar övervägas. Då kommer helt visst den principfasta konservative muslimen som idag är så förlöjligad, att komma till sin rätt.

 

 Familjens sammanbrott II