Frågor och svar om andlighet

Frågor och svar om andlighet

 

 

Vad ska man göra om man har dåliga tankar?

 

Det bästa botemedlet är att inte fästa någon vikt vid dåliga tankar och att inte underhålla dem. När sådana tankar uppkommer bör man ofta upprepa:

”Upphöjd är Ägaren, Skaparen! Om Han vill låter Han er förgås och åstadkommer en ny skapelse. Detta är inte svårt för Gud”* (K. 14: 19-20).

 Sådana tankar är en prövning, och om den troende beter sig på ett tillbörligt sätt under prövningen kommer han att belönas, om Gud vill. Gud prövar tjänaren på detta sätt för att tjänaren ska återvända till Gud med ett brustet hjärta och i nöd. Gör han det kommer Gud att besvara hans böner: Vem är den som bönhör den betryckte som ropar till Honom i nöd och befriar honom från det onda [som plågar honom]?

Dåliga tankar kan bero av sådant som människan företar sig, som att äta mat som inte är halal eller att umgås med omoraliska personer. Man bör därför rannsaka sig själv och vända sig till Gud i ånger. Om tankarna uppkommer utan anledning anses de vara rena prövningar, och man bör då tålmodigt fördra dem ända tills de försvinner. Gud kommer att belöna den som visar tålamod. (Imam al-Haddad. an-Nafa’isu ’l-’uluwiyya fi ’l-masa’ili ’s-sufiyya)

 

* سبحان الملك الخلاق إن يشأ يذهبكم ويأت بخلق جديد وما ذلك على الله بعزيز

 


 

Jag undrar om de änglar som skriver ner allt du gör och säger också skriver upp det du tänker? Om man t.ex. tänker på något dåligt syndar man då?

 

Änglarna nedtecknar våra handlingar, de yttre såväl som de inre. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Änglarna, frid vare med dem, säger: ’Herre Din tjänare ämnar utföra en ond gärning (och Gud vet bäst vad tjänaren ämnar göra)’ Gud svarar: ’Ge akt på honom, och om han utför den ska ni nedteckna den som en ond gärning, men om han avstår från den ska ni nedteckna den som en god gärning. Han avstod bara för Min skull.’” (Muslim)

Tankar som leder till handling är av olika slag. Nedan följer en sammanfattning av vad Imam Ghazali, må Gud vara nöjd med honom, har skrivit om tankar.

1 En tanke uppkommer att det t.ex. står en kvinna bakom dig, och att du skulle kunna se henne om du vände dig om

2 Begäret väcks att vända dig om för att se på henne

3 Du bedömer att du bör vända dig om för att betrakta henne

4 Du beslutar dig för att vända dig om.

Du hålls inte ansvarig för de två första, eftersom du inte kan påverka dem.

Den tredje kan vara frivillig eller ofrivillig. Om bedömningen görs frivilligt hålls du ansvarig, inte annars.

För den fjärde gäller följande:

När någon beslutar sig för att göra något kan han bara befinna sig i en av tre situationer. [1] Man fattar ett beslut och handlar. [2] Man fattar ett beslut, men handlar inte, även om man kan. Sättet att bedöma dessa två situationer kan utläsas klart av det som Ibn ´Abbâs, må Gud vara nöjd med honom och hans far, har vidarebefordrat från Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara med honom:

”Gud har upptecknat de goda och de onda handlingarna och gjort dem otvetydiga. Den som avser att göra en god handling, men inte gör den, får den upptecknad av Gud som en god handling, och om man avser att göra den och sedan gör den, skriver Gud upp den som tio till sju hundra eller ännu fler, goda handlingar. Om man avser att göra en dålig handling, men avstår från att göra den [för Guds skull*], får man den upptecknad av Gud som en hel god handling; om man avser att göra den och sedan utför den, tecknar Gud upp den som en ond handling.”

[3] Man beslutar något som man för närvarande inte kan utföra och säger: ’Om jag kunde, skulle jag göra så och så.’ Den som tänker så återgäldas på samma sätt som om han skulle ha utfört handlingen, antingen detta är för eller emot honom.

 

* Om du å andra sidan avstår från att vända dig om av rädsla för att andra ska se dig syndar du, eftersom din avsikt då inte varit att tjäna Gud.

 


 

Jag läser just nu en jättebra bok av Hamza Yusuf, ”Purification of the heart” – en fråga dök upp under läsningen; jag bara undrar hur man ser på hjärttransplantation inom islam – om en person har ett svart hjärta av dess synder och sedan en annan människa får det hjärtat via hjärttransplantation – blir han påverkad av det – alltså svarthjärtad?

 

Boken du nämner är väldigt bra, och den kan beställas här av den som är intresserad:

http://www.bokfynd.nu/1870582977.html

 

I sitt mästerverk Återupplivandet av de religiösa disciplinerna skriver Imam al-Ghazali, må Gud vara nöjd med honom:

”När ordet ”hjärta” används finns två möjliga tolkningar. (i) Den pinjeformade köttklump som finns till vänster i bröstet. Den är ihålig, i håligheten finns svart blod, och där har själen sin upprinnelse och sitt säte. Vi avser inte att tala om hur det fysiska hjärtat ser ut eller hur det fungerar, eftersom detta är läkarnas uppgift, och eftersom detta hjärta inte har något med religiösa frågor att göra. Det fysiska hjärtat finns hos djur, och även hos döda människor. När vi använder ordet ”hjärta” i denna bok avser vi alltså inte det fysiska hjärtat, eftersom det är en köttklump utan något som helst [andligt] värde. Detta hjärta hör till den yttre världen, eftersom djur – för att inte tala om människor – kan se det med ögonen. (ii) En andlig, gudomlig subtilitet, som hänger samman med det kroppsliga hjärtat. Detta hjärta utgör människans sanna natur, och det är denna del av människan som förnimmer, vet och förstår.”

Man ska alltså inte förväxla det fysiska hjärtat med det andliga, även om det finns ett samband mellan dem. När man gör en hjärttransplantation ersätts det fysiska, och inte det andliga hjärtat. Detta betyder givetvis inte att personlighetsförändringar inte kan uppkomma vid hjärttransplantationer. I ett svar om bloddonation skrev Mufti Muhammed ibn Adam al-Kawthari:

”Mottagarens och givarens religionstillhörighet är inte av vikt, men de lärda har sagt att man inte bör ta emot blod från syndare, eftersom man inte kan utesluta möjligheten av att påverkas genom blodet.”

När en läkare frågade författaren Wilhelm Moberg om han hade ont i hjärtat, svarade han: ”Jag har inte ont i hjärtat, jag har bara ont i köttet omkring hjärtat.”

 


 

Vad säger islam om överdriven misstänksamhet? Finns det något avsnitt i Koranen som särskilt behandlar detta?

 

Det är förbjudet att tänka illa om andra muslimer. I Koranen står det: Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra] om varandra; det kan ligga i synd i sådana antaganden. Och spionera inte på varandra och tala inte illa om varandra bakom deras rygg. [Eller] skulle någon av er äta sin döda broders kött? Nej den [tanken] skulle ni finna vämjelig! (K. 49: 12)

Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: Tag er i akt för misstänksamhet. Tankar som misstror är oftast de lögnaktigaste. [Bukhari & Muslim]

Imam al-Haddad, må Gud vara nöjd med honom, skriver:

Hys goda tankar om alla muslimer och tag dig i akt för att tänka illa om någon av dem. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Ingenting gott överträffar dessa två: Att hysa goda tankar om Gud och att tänka gott om Hans tjänare. Ingenting ont är värre än dessa två: Att hysa låga tankar om Gud och att tänka illa om Hans tjänare.”

Det bästa är att inte betrakta någonting som en muslim gör eller säger som dåligt om en god tolkning är möjlig. Kan du inte tolka hans beteende positivt, om det gäller en synd t.ex., är det högsta uttrycket för goda tankar att hindra honom från att fortsätta synda och att anta att hans tro kommer att få honom att upphöra med sin synd, att inte framhärda i den och att ångra sig.

Det värsta uttrycket för dåliga tankar om andra är att göra en negativ tolkning av allt de säger och gör, trots att handlingarna av allt att döma är goda. Du kan t.ex. se en muslim som ofta ber, ger pengar till välgörande ändamål och läser Koranen, och tänka att han gör allt detta bara för att bli uppmärksammad och att hans egentliga syfte är att tjäna pengar och få gott anseende. Detta förvrängda sätt att tänka uppkommer bara hos den vars inre är orent, och detta är ett av hycklarens kännetecken. Gud, den Upphöjde, säger om dessa: De som förtalar sådana rättrogna som visar sig villiga i fråga om allmosor. (K. 9: 79) dvs. de anklagar de rättrogna för att göra gott för syns skull. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Åkalla Gud så ofta och mycket att hycklarna till sist säger att ni bara gör det för syns skull.”

 


 

Snälla jag levde ganska omuslimskt som muslim for ett tag sedan, gjorde många stora synder. Men alhamdulillah jag är gift nu ber och bär slöja och planerar hajj in sha Allah, jag tar även igen min fasta som jag slarvat med, men hur skall jag göra för att bli förlåten, jag sover dåligt är så rädd, det är först nu jag förstår allvarligheten med de synderna jag gjort.

 

Jag tackar Allah för att Han fört dig ur ett dåligt tillstånd till ett bättre. Allah Säger:

Troende! Vänd er till Allah i ånger [över era fel och era synder]; kanske ska det gå er väl i händer (K. 24: 31)
Be nu er Herre om förlåtelse för era synder och vänd åter till Honom med ånger i sinnet (K. 11: 90)
Troende! Vänd er i uppriktig ånger [över era synder] till Allah (K. 66: 8)

Den rädsla du känner är ett tecken på att du uppriktigt ångrar det som hänt och det du nu går igenom är ett tecken på att Allah är nöjd med dig. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

”Allahs glädje över Sin tjänares ånger är större än den glädje någon av er känner när han finner sin kamel, efter att ha förlorat den i ödemarken.” (Bukhari, Muslim)

Du bör försöka göra så mycket gott som möjligt för att det onda du gjort ska utplånas. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

”Frukta Allah varhelst du är, låt en ond gärning följas av en god för att den onda ska utplånas och uppträd på bästa sätt mot andra människor.” (Al-Tirmidhi Hasan)

Allahs Sändebud (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade också att Allah den Upphöjde säger:

”Mot den som visar en av Mina förtrogna vänner (waliyy) fiendskap, förklarar Jag krig. Min tjänare drar sig inte närmare Mig med någonting som Jag håller mer kärt än genom det Jag ålagt honom och Min tjänare fortsätter att närma sig Mig genom frivilliga handlingar ända tills Jag älskar honom. När Jag älskar honom, är Jag hans hörsel med vilken han hör, hans syn med vilken han ser, hans hand med vilken han griper och hans fot med vilken han går. Om han ber Mig, ger Jag honom och om han söker Mitt skydd, skall Jag med all säkerhet beskydda honom.” (Bukhari)

De lärda har sagt att tawba tas emot om följande villkor uppfylls:

(a) att man ångrar sig,

(b) att man upphör med synden

(c) och att man bestämmer sig för att inte upprepa den.

Om dina synder berör andra människor (som vid stöld t.ex.) måste du utöver dessa tre villkor återlämna det du stulit, eller på något annat sätt blidka dem du gjort orätt. Rädsla för Allah är bra men man får aldrig förlora hoppet om Allahs barmhärtighet. Allah den Upphöjde säger:

Säg till Mina tjänare: ”Om ni har gjort orätt mot er själva genom att överträda Mina bud, misströsta då inte om Guds nåd. Gud förlåter alla synder; Han är den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet!” (K: 39:53)

Var tacksam! Du hade aldrig kommit ur ditt tillstånd om det inte vore för Honom. Ju mer tacksamhet du visar, desto mer kommer Han att ge dig. Akta dig för högmod och självbeundran (’ujb), drabbas du av det, kan du lätt gå vilse igen.

 


 

Finns det hadither om att de brukade sjunga anashid på Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallam) tid?

 

Ordet nashîd på arabiska kommer från roten nashd. Verben anshada, yunshidu betyder att sjunga, recitera och den som sjunger eller reciterar poesi kallas munshid. (Lanes Lexicon)

När muslimer samlas för att hedra minnet av Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallams) födelsedag läser de ofta dikter som handlar om hans karaktär och hans historia. Under Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallam) tid brukade följeslagarna läsa poesi i hans närvaro. Jabir ibn Samura (radiya Allahu ’anhu) sade:

Jag har suttit tillsammans med Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) mer än hundra gånger och hans följeslagare brukade läsa poesi för varandra och tala om sådant som hänt under den för-islamiska tiden (al-jahiliyya) medan han var tyst och det hände ibland att han log med dem.” (Tirmidhi Hasan Sahih)

’Amr ibn al-Shurayds far sade: ”Jag satt bakom Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) [när han red] och reciterade (anshadtuhu) hundra rader av Umayya ibn Abi al-Salt al-Thaqafis dikter. Varje gång jag läste en strof, sade Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) ’mer!’ tills jag läst hundra [rader]”. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade: ”Han (Umayya ibn Abi al-Salt al-Thaqafi) stod på gränsen till att bli muslim” (Muslim)

Att läsa poesi kan vara:

(a) Förbjudet, om man nämner en specifik kvinna, även om nämnandet inte sker i samband med något oanständigt, eller om man nämner en okänd kvinna i samband med något oanständigt.

(b) Tillåtet, om man t.ex. läser post-klassisk poesi som inte handlar om något enfaldigt eller anstötligt, eller om uppmaningar till ondska eller sådant som försvårar goda handlingar.

(c) Rekommenderat, om poesin innehåller uppmaningar till att göra gott. (The Reliance of the Traveller s. 14, 989)

Av denna indelning kan man se att det är rekommenderat (mandub) att läsa och lyssna till poesi som handlar om Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallam) egenskaper och att man belönas för det (om avsikten är den rätta), eftersom detta kan leda till att vår kärlek till honom ökar, och om Allah ser åt vårt håll när vi gör det, kan det hända att vi blir verkligt troende. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Ingen [Guds] tjänare är en verklig troende, förrän jag är honom kärare än hans familj, hans alla ägodelar, ja, mänskligheten i dess helhet. (Muslim)

 


 

Jag tycker att listan som du skickade med svåra synder, var en bra påminnelse, så min fråga gäller några av punkterna tex riya’, beröm, fåfänga. Om det är någon person som får väldigt mycket beröm tex och man märker att det påverkar ens nafs så att man till slut tror att man är så som man blir berömd för.
Frågan är hur skyddar man sig bäst, jag vet att det finns dua’ som man kan göra men finns det något mer, hur skall man tänka?

 

Någon nämndes i Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallam) närvaro varpå en man berömde honom. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade då:

”Ve dig! Du har fördärvat din vän” (Bukhari, Muslim)

Den som beröms kan bli högmodig eller börja beundra sig själv till följd av att han beröms. Självbeundran kan i sin tur leda till att en person upphör med goda gärningar, eftersom han anser sig vara tillräckligt bra.

Den som beröms måste reflektera över vem han är. Han känner sig själv bättre än någon annan och han vet att om den som berömmer honom skulle känna till hans sanna jag, så skulle han inte berömma honom på minsta sätt. När någon berömde Ali (radiya Allahu anhu) sade han: ’Allah! Håll mig inte ansvarig för vad de säger, förlåt mig för sådant de inte känner till och gör mig bättre än de tror.’ Man bör också tydligt markera att man inte tycker om beröm. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

”Strö sand över ansiktet på dem som ständigt berömmer [andra]” (Muslim)

Reflektera över det du kan och det du inte kan. Vad är det som gör dig duktig på t.ex. matematik men inte språk. Har du dig själv att tacka för att du förstår avancerad matematik, eller är det en gåva från Allah? Om det är en gåva, vad skryter du då över? Berömmer du dig för sådant som inte är ditt? Tar du åt dig äran för andras verk? Är inte höjden av otacksamhet att ta emot en gåva, och glömma Givaren?

Gläds över att Allah valt ut dig som ett instrument, men akta dig för att ta åt dig äran. Den som givit kan också i vilket ögonblick som helst ta tillbaka, i synnerhet när Hans gåvor möts med otacksamhet, skryt, fåfänga och högmod.

 


 

Är det tillåtet att tala om synder som man gjort innan man blev muslim eller innan man började praktisera?

 

Det är förbjudet (haram) och förknippat med synd att tala om synder, vare sig det rör sig om gångna eller aktuella synder, utom om det finns en av sharia giltig anledning att tala om dem. När det finns en sådan anledning, och det är möjligt att tala i generella ordalag (på ett sådant sätt att man inte nämner sig själv och inte heller preciserar vilka synder det gäller), är det förbjudet att nämna specifika synder, eftersom:

(1) det är obligatoriskt att undvika ”fåfängligt tal” och

(2) att dölja sina synder.

I Boken al-Tariqa al-Muhammediyya skriver Imam Barkawi :

”Fåfängligt tal inbegriper att tala om synder [K: ens egna eller andras], såsom att tala om platser där människor träffas för att dricka och att tala om dem som begår otukt, när det inte finns ett giltigt skäl att göra det. Detta är förbjudet eftersom det innebär att man avslöjar synder, oavsett om det är ens egna eller andras, utan ett [religiöst] giltigt skäl att göra det” [al-Bariqa al-Mahmudiyya Sharh al-Tariqa al-Muhammadiyya, 3: 224-225]

Abu Hurayra (radiya Allahu anhu) berättar att Allahs Sändebud (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade,

Hela mitt samfund kommer att förlåtas utom de högljudda. Att vara högljudd innebär bl.a. att en person gör något under natten och följande morgonen – när Allah dolt det för andra – säger han, ’Den och den! Igår gjorde jag så och så’. Han tillbringade natten under sin Herres skyddande täcke, men på morgonen slet han av det. [Bukhari, Muslim]

 


 

Vad är det som gäller om någon frågar mig om en synd?

 

Om någon t.ex. frågar om man brukade dricka på ”den gamla dåliga tiden”, får man inte ge ett jakande svar. Istället bör man ge ett indirekt svar såsom, ”Varför skulle någon muslim dricka?” eller, ”Al-hamdulillah, Allah har skyddat mig från sådant,” och avse att Allah skyddat en från det sedan man upphört att göra det. Om man inte kommer på ett indirekt svar är det tillåtet (snarare nödvändigt) att ljuga och förneka det.

 

Varför?

 

Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade,

Den troende ser sina synder som om han satt vid foten av ett berg och fruktar att berget ska falla över honom, medan den korrupte ser sina synder som om de vore en fluga som flög förbi hans näsa och som han försöker vifta bort med sin hand. [Bukhari]

Synder är ytterst allvarliga. När människor börjar tala om synder, förlorar synderna sitt allvar och folk börjar tänka (även om det bara sker omedvetet) att det inte är så allvarligt att synda. Om någon t.ex. missar fajr bönen, bör han känna sig ångerfull. Denna ånger leder till att man ber om förlåtelse och att man beslutar sig för att inte göra om samma misstag igen. Om man å andra sidan sätter sig vid frukostbordet och alla talar ”naturligt” om att de inte gick upp för att be fajr, skulle synden upplevas vara mindre allvarlig och detta skulle slutligen bara uppfattas som att ”det är så det är”.

 

Besvarat av Firaz Rabban. Delar av frågan är översatt från sunnipath av imam AbdulWahid

 


 

Min fråga lyder; Hur får man kontroll över sina matbegär. Vad ska man göra ifall man känner att man äter för mycket och det påverkar ens ibadat negativt? Man läser och hör folk tala om att man ska äta lite, bara så att det är tillräckligt. Finns det några hadither, råd om hur man kommer dit?

 

Tack för en väldigt bra fråga. Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte svarat på din fråga tidigare.

Att äta lite är sunna och starkt rekommenderat. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade:

”För Adams son är några tuggor som håller honom uppe tillräckligt. Om han måste [äta mer], är en tredjedel för mat, en tredjedel för dryck och en tredjedel för luft [tillåtet].” (at-Tirmidhi)

Som svar på din fråga skriver Imam al-Ghazali, må Gud vara nöjd med honom:

Om någon som vanligtvis äter mycket plötsligt börjar äta mindre kommer han att få fysiska problem och stora svårigheter. Man bör därför gå sakta fram, genom att börja äta bara lite mindre än vad man vanligtvis brukar. Om en person som t.ex. brukar äta två skivor bröd vill dra ner på sin brödkonsumtion och äta bara en skiva, bör han den första dagen dela upp den ena brödskivan i trettio lika stora delar och äta tjugonio av dessa. Följande dag delar han på samma sätt upp en brödskiva i trettio delar men denna gång äter han tjugoåtta av dessa osv. så att han efter en månad bara äter en hel skiva bröd. [Ihya ’Ulum al-Din 3/78-79]

Principen är alltså att inte gå för fort fram så att kroppen tar skada, men samtidigt försöka vara konsekvent och uthållig i sin strävan.

 


 

Hur hittar man en pålitlig sheykh, och hur ska man gå till väga för att rena sin själ fram tills man hittar honom?

 

Nedan följer ett urval ur Imam al-Ghazalis Ihya ’Ulum al-Din. 3/57-58.

När Allah, den Upphöjde och Ärorike, vill en tjänare väl, gör Han tjänaren medveten om hans brister. Brister och tillkortakommanden uppmärksammas av den som har god självinsikt och de som känner sin otillräcklighet kan också behandla dem. De flesta människor är dessvärre omedvetna om sina tillkortakommanden, de ser agnet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget. Den som vill lära känna sina fel och brister har fyra möjliga vägar att gå:

(1) Att uppsöka en sheykh med god kännedom om egots brister och som är väl förtrogen med de dolda inre sjukdomarna. Sheykhen bör ges befogenhet över muridens själv och de anvisningar sheykhen ger för att bekämpa egot bör följas. En sådan sheykh är dessvärre svårt att finna idag.

(2) Att söka upp en insiktsfull, religiös och ärlig vän, låta honom hålla uppsikt över tillstånd och handlingar och påvisa karaktärsdrag, handlingar, inre och yttre brister som han finner motbjudande. På detta sätt brukade de visa och de stora ledarna göra. Umar (radiya Allahu anhu) sade, ”Må Allah visa honom nåd, som visar mig mina fel” och han brukade fråga Salman (radiya Allahu anhu) om sina brister. När Salman kom till honom sade han, ”Vad har du hört om mig som du ogillar?” Salman bad att få slippa svara, men när Umar insisterade sade han, ”Jag har hört att du äter två rätter vid en och samma måltid och att du har två uppsättningar kläder, en som du använder under dagen och en som du använder om natten” Umar frågade, ”Har du hört något annat?”, ”Nej”, svarade han. Umar sade då: ”Vad dessa två beträffar, behöver du inte bekymra dig om dem längre” Till Hudhayfa brukade Umar säga, ”Du är den till vilken Allahs Sändebud (salla Allahu aleyhi wa sallam) anförtrodde hemligheten om hycklarna. Ser du några tecken på hyckleri hos mig?” Trots sin höga ställning brukade han ifrågasätta sig själv på detta sätt. Må Allah vara nöjd med honom. Det är svårt att hitta en vän som lämnar all inställsamhet och upplyser om brister eller som inte avundas utan bara ger saklig information.

(3) Att lära sig något om sina fel och brister genom att lyssna till sina fiender. Ett vredgat öga avslöjar nämligen fel och brister hos objektet för sin vrede. Problemet är att vår natur är så beskaffad att vi håller våra fiender för lögnare och antar att allt de säger beror på avund. Men den insiktsfulle drar nytta av det hans fiender säger om honom, eftersom de oundvikligen kommer att tala om hans fel.

(4) Att umgås med andra och tillskriva sig själv allt som man ogillar hos dem. Den troende är nämligen den troendes spegel och man ser därför sina egna fel och brister när man ser dem hos andra och man vet att människorna liknar varandra i fråga om att följa begären. Man bör därför rena sig från allt sådant som man förebrår andra. Om människorna skulle lämna alla karaktärsdrag som, när de ser dem hos andra, väcker deras ogillande, skulle de inte vara i behov av någon som lärde dem gott beteende (mu’addib). Någon frågade ’Isa (alayhi al-salam), ”Vem har lärt dig gott beteende (man addabaka)?” Han svarade, ”Ingen. Jag såg att den okunniges okunnighet var motbjudande, och undvek den därför”

Detta är en utväg för den som inte hittar en kunnig, intelligent och insiktsfull sheykh. Den som hittar en sådan sheykh, har hittat en doktor och bör därför hålla sig till honom, eftersom det är han som kommer att bota honom från de inre sjukdomarna och rädda honom från den undergång han är på väg mot. [Imam Ghazali. Ihya ’Ulum al-Din 5 vol. Beirut Dar al-fikr 1420/1999]

 


 

Jag undrar vad jag kan göra för att uppnå större ödmjukhet i mitt handlande? Det sägs bland annat att man bör umgås med människor som är saleh och ödmjuka och med dom fattiga och samhällets ’outcast’, men vad gör jag om de jag umgås med vardagligen (i skolan och på jobbet) inte tillhör dessa grupper, utan kanske många gånger är högmodiga?

 

Högmod är att anse sig själv vara bättre än andra. Högmodet är en sjukdom så allvarlig att Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) varnade oss för den och sade:

Den som har ett uns högmod i sitt hjärta kommer inte till Paradiset. (Muslim)

Högmodet är en allvarlig sjukdom, eftersom den högmodige tror sig ha något som bara tillkommer Allah. I en hadith qudsi säger Allah den Upphöjde:

Höghet är Min övre klädnad och stolthet är Min undre klädnad. Den som försöker ta en av dem ifrån Mig, kastar Jag i Elden utan att det bekommer Mig. (Muslim)

Den som är högmodig ogillar och tillbakavisar sanningen. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

’Högmod är att tillbakavisa sanningen och att förakta människor’. (Muslim)

Den som är högmodig:

  • önskar inte andra det han själv vill ha
  • kan inte vara ödmjuk
  • kan inte låta bli att vara arrogant och brysk
  • är avundsjuk
  • är fylld av vrede
  • kan inte dölja sitt förakt
  • kan inte ge goda råd på ett milt och vänligt sätt.

Att reflektera över sin natur är det bästa botemedlet mot högmod. Den som anser sig vara bättre än andra, bör dra sig till minnes varifrån han kommer. Hans existens började som en obetydlig droppe och slutar som ett ruttnande lik. Däremellan bär han omkring sin egen avföring. Begrunda denna vers:

Men genom sin ihärdiga förnekelse av sanningen drar människan på sig Guds fördömelse och utestänger sig själv från Hans nåd! Av vad har Gud skapat henne? Han har skapat henne av en droppe sädesvätska och ger henne därefter de egenskaper som hennes uppgift kräver. Sedan jämnar Han vägen för henne. Till sist låter Han henne dö och begravas. (K. 80:17-21)

Vi har inte haft något och det vi nu har, har vi fått av Honom. Vi blir hungriga och törstiga mot vår vilja. Vi vill lära oss något men kan inte. Vi vill glömma något men lyckas inte. Vi ogillar det som är bra för oss och tycker om sådant som är skadligt för oss. Vi kan i vilket ögonblick som helst insjukna eller dö, trots att det är det sista vi vill. Hur kan man känna högmod, när man i själva verket är en ömklig slav som inte själv förmår något; när man två gånger om dagen med sina egna händer måste tvätta bort sin egen avföring?

Sådana reflektioner får oss att inse att vi inte har något att berömma oss av. Om vi har kunskap är det bara föra att Allah givit oss den. Är vi tacksamma får vi mer, men är vi otacksamma, kan Han ta kunskapen ifrån oss. Ju mer man vänder sig bort från högmodet, desto närmare kommer man ödmjukheten. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Den som är ödmjuk kommer Allah att upphöja. Och den som är högmodig kommer Allah att förnedra.

Angående ditt sällskap så försök att inte umgås med dem för mycket och gör ditt bästa för att hitta bra sällskap både i skolan och på jobbet.

 


 

Jag tycker att listan som du skickade med svåra synder, var en bra påminnelse, så min fråga gäller några av punkterna tex riya’, beröm, fåfänga. Om det är någon person som får väldigt mycket beröm tex och man märker att det påverkar ens nafs så att man till slut tror att man är så som man blir berömd för. Frågan är hur skyddar man sig bäst, jag vet att det finns dua’ som man kan göra men finns det något mer, hur skall man tänka?

 

Någon nämndes i Profetens (salla Allahu aleyhi wa sallam) närvaro varpå en man berömde honom. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade då:

Ve dig! Du har fördärvat din vän (Bukhari, Muslim)

Den som beröms kan bli högmodig eller börja beundra sig själv till följd av att han beröms. Självbeundran kan i sin tur leda till att en person upphör med goda gärningar, eftersom han anser sig vara tillräckligt bra. Den som beröms måste reflektera över vem han är. Han känner sig själv bättre än någon annan och han vet att om den som berömmer honom skulle känna till hans sanna jag, så skulle han inte berömma honom på minsta sätt.

När någon berömde Ali (radiya Allahu anhu) sade han: ’Allah! Håll mig inte ansvarig för vad de säger, förlåt mig för sådant de inte känner till och gör mig bättre än de tror.’

Man bör också tydligt markera att man inte tycker om beröm. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Strö sand över ansiktet på dem som ständigt berömmer [andra] (Muslim)

Reflektera över det du kan och det du inte kan. Vad är det som gör dig duktig på t.ex. matematik men inte språk. Har du dig själv att tacka för att du förstår avancerad matematik, eller är det en gåva från Allah? Om det är en gåva, vad skryter du då över? Berömmer du dig för sådant som inte är ditt? Tar du åt dig äran för andras verk? Är inte höjden av otacksamhet att ta emot en gåva, och glömma Givaren? Gläds över att Allah valt ut dig som ett instrument, men akta dig för att ta åt dig äran. Den som givit kan också i vilket ögonblick som helst ta tillbaka, i synnerhet när Hans gåvor möts med otacksamhet, skryt, fåfänga och högmod.

 


 

Vad är en wird?

 

En wird är att på en given tid varje dag ägna sig åt dhikr, Koranläsning eller någon annan form av tillbedjan. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Att sitta och minnas Allah den Upphöjde tillsammans med andra efter fajr fram tills solen går upp, är mig kärare än det jordiska livet och allt som finns däri, och att sitta och minnas Allah den Upphöjde tillsammans med andra efter ’asr fram tills solen går ned, är mig kärare än det jordiska livet och allt som finns däri.(1)

Ordet wird betyder att komma fram till ett vatten. Man säger ”Waradati al-ibilu al-ma’a” Kamelerna kom fram till vattnet. Wird är också den tiden på dagen då man kommer till vattnet mellan två törstperioder. (2)

Ett vattningsställe är livsnödvändigt och man går dit för att hålla sig vid liv. På samma sätt förhåller det sig med dhikr. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Den som mins sin Herre och den som inte minns sin Herre, kan liknas vid den döde och den levande”. (3)

När man utför sin wird är det som om man dricker vatten och kommer till liv. Perioderna mellan wirderna kan liknas vid perioder av törst där man är på gränsen till undergång. Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) var i ett tillstånd av konstant dhikr och hade därmed ett ständigt levande hjärta. Aisha (radiya Allahu ’anha) sade att Profeten (salla Allahu alayhi wa sallam) brukade minnas Allah under alla omständigheter (4). Och Profeten (salla Allahu alayhi wa sallam) sade, ”Mina ögon sover men mitt hjärta sover inte” (5), eftersom han var i ett tillstånd av Gudsåminnelse till och med när han sov.

I detta sammanhang är det värt att nämna att ordet för berätta (rawa) är besläktat med ordet att släcka sin törst (rawiya). Människan själ törstar efter kunskap, på samma sätt som hennes kropp törstar efter vatten. Det är därför av yttersta vikt att ta reda på vem man tar sin kunskap från, så att man inte dricker förorenat vatten och går under. Al-Awaz’i (rahimahu Allah) sade:

Om det inte vore för traderingskedjan (al-sanad) skulle vem som helst kunna säga vad som helst

och Ibn Sarin (rahimahu Allah) sade

Denna kunskap är religion, ge därför akt på vem ni tar er religion ifrån.

De fyra lagskolorna har oavbrutna traderingskedjor som går tillbaka till respektive imam, och alla lärda som läst på ett traditionellt sätt kan räkna upp sina lärare tillbaka till Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam) eller tillbaka till de personer som författat böckerna som de undervisar.

 

1 al-Bayhaqi

2 Lanes Lexicon

3 Bukhari

4 Muslim

5 Bukhari

 


 

Jag har en fråga om dhikr i grupp, jag vet att det är tillåtet i shafi’-skolan, och vilken är källan att det är tillåtet. Hur ser de andra skolorna på det?

 

Imam Nawawi skriver: På samma sätt som det är rekommenderat att göra dhikr är det rekommenderat att sitta tillsammans med dem som minns och nämner Allah. Bevisen för detta är många och kommer att nämnas senare i sitt rätta sammanhang om Allah den Upphöjde vill, men en hadith som berättas av Ibn Umar (radiya Allahu anhu)är tillräcklig. Allahs Sändebud (salla Allahu aleyhi wa sallam) sade:

Ta för er (irta`u) när ni går förbi Paradisets trädgårdar.” De sade: ”Allahs Sändebud! Vad är Paradisets trädgårdar?” Han svarade: ”Samlingar där man minns och nämner Allah. Allah den upphöjde, har grupper av Änglar som söker efter samlingar där man minns och nämner Honom. Om de finner sådana samlingar omringar Änglarna dem.

Ingen grupp människor minns och nämner Allah utan att Änglarna omringar den, barmhärtigheten omsluter den, lugnet (sakina) sänds ned över den och Allah nämner den för dem som är hos Honom. (Muslim)

Ett stycke senare skriver Imam Nawawi (radiya Allahu anhu): ”Said ibn Jubayr (radiya Allhu anhu) och andra lärda har sagt att förtjänsten med dhikr inte är begränsad till att säga: ’Subhana Allah’, ’La ilaha ill Allah’,’Al-hamdu lillah’, ’Allahu Akbar’ eller dyl., snarare är det så att alla de som utför lydnadshandlingar för Allahs skull, hör till dem som gör dhikr. `Ata (rahimahu Allah) sade: ”Samlingar där man minns och nämner Allah, är de, där man lär sig om det tillåtna och det förbjudna; hur man köper, säljer, ber, fastar, gifter sig, skiljer sig, utför pilgrimsfärden och dyl.'” [Imam Nawawi Al-Adhkar s. 8-9 Dar al-Ma’rifa 1998]

Det som på arabiska kallas för ”hilaq al-dhikr” och ”majalis al-dhikr” är med andra ord inte bara samlingar där man träffas för att säga ’Subhana Allah’, ’La ilaha ill Allah’, ’Al-hamdu lillah’, ’Allahu Akbar’ och dyl., utan även de samlingar där man läser fiqh.

I en kommentar till en hadith som behandlar dhikr i grupp skriver Ibn Hajar al-`Asqalani (radiya Allahu anhu): Av denna hadiths olika versioner framgår att samlingar där man minns och nämner Allah (majalis al-dhikr) är sådana som inbegriper former av dhikr som förmedlats av Profeten (salla Allahu aleyhi wa sallam), såsom ’Subhana Allah’, Allahu Akbar’ och dyl… [Ibn Hajar al-’Asqalani, Fath al-Bari s. 248. Dar al-Hadith 1998]

Och lite senare skriver han: Denna hadith visar dhikr-samlingarnas förträfflighet, deras förträfflighet som minns och nämner Allah och förträffligheten i att samlas för att nämna och minnas Allah. [Ibn Hajar al-’Asqalani, Fath al-Bari s. 249]

Imam as-Suyuti (radiya Allahu anhu) som också var shafi`it har skrivit en kort avhandling om att det är tillåtet att göra dhikr i grupp. Avhandlingen finns i boken ”Al-Hawi lil Fatawi

 

Se följande länkar för hanafiternas och malikiternas åsikt:

Gaterhings of dhikr/Faraz Rabbani

Dhikr performed in a group/Faraz Rabbani

Sidi Gibril on permissiblity of loud dhikr

The Dhikr of La ilaha illaAllah Extracted from Ithaafi’s saail (Gifts For The Seeker) of Imam ‘Abdallah Ibn ‘Alawi al-Haddad Translated by: Dr. Mostafa al-Badawi, Madina