Några episoder ur Profeten Muhammeds liv

Några episoder ur Profeten Muhammeds liv, må Guds frid och välsignelser vara med honom

av Ann-Catrin Nilsson

Tezhip-Muhammed 

Bismi Lah ar-Rahmani Rahim


En siradikt

 om vår Profet Muhammed [saw]

må Guds frid och välsignelser vara med honom




Forna tiders Sändebud

kom med klara, rena ord från Gud

ord som ville människorna lära

hur de livets bördor skulle kunna bära

och vad de skulle tro om skapelsen och Gud


Med tiden orden på sin mening tömdes

deras budskap grumlades och glömdes

dold var deras ursprungliga renhet

så att rum för tvivel fanns

på Guds skaparmakt och Enhet


Det sista Sändebudets
 tid var inne

Må hans  ord bevaras rena i vårt minne!

Här följer nu – i korta drag – 

några glimtar från det sista Sändebudes  levnadsdag:



Âmina väntar ett barn, men barnets far

har hastigt gått bort.

Âmina sörjer att deras tid tillsammans blev kort.

Abd Allâh lämnar hos henne den ofödde kvar.


Âmina förnimmer inom sig ett ljus

där hon väntar ensam i sitt hus,

Allâh har många sätt att göra sorgen lätt,

Han stärkte Âminas tålamod

 Allâh är god.


Han förbarmade Sig och sände

en sista Profet till oss!

I natten tändes

flammande bloss:

Muhammed  är här!

Muhammed som vi har kär.

 

Åt honom gavs skydd och frid

hos Âmina under hans spädaste tid,

men snart i öknen lämnades han

till en fattig kvinna och hennes man,

Halîma och Harith var deras namn.

Halîma hade knappt mjölk till sin egen son,

de var svultna och trötta efter en tid av torka,

hur skulle hon orka

amma också den lille de fått som lån?

 

Knappt hade hon lagt honom i sin famn

förrän mjölken flödade fram

och båda barnen drack sig mätta

och lade sig lugna för natten tillrätta.

 

Och hos deras gamla kamelsto,

som annars knappt gav dem föda,

började också mjölken flöda.

 

Halîma och Harith fick prisa och lova

och tacka för sin välsignade gåva:

Ett förunderligt barn har vi fått!

Genom honom välsignades de

med mycket gott.

 

 Muhammed  växte och blev frisk och stark,

snart kunde han springa på öknens mark.

Där fann honom änglarna, de som tog ur

hans hjärta och tvättade det

och fäste det åter i revbenens bur,

för Halîma han själv berättade det.

Så kom han en tid tillbaka till mor,

men snart likt Abd Allâh Âmina går

 Muhammed  gav hon sin Baraka

och efter hans far fanns några kameler och får.

 

När i forna dagar Hagar kom till Mekkadalen först

en källa hade sprungit upp som släckt Ismaels törst.

Av qurayshiters släkte var den sedan länge glömd

den hade under sanden legat gömd.

Dess rena vatten skulle se’n i sekellånga tider räcka

till varje sökare som törsten ville släcka.

Muhammeds farfar var den man

 som källan Zamzam återfann.

 

 Nu var farfar gammal

och den korta livets tid som återstod

Muhammed  i sin vård han tog

och farfar förstår, innan han också går,

att stora ting väntar hans sonson i kommande år.

Muhammed  var långt ifrån vuxen än,

till Abu Tâlib och Fâtima kom han se´n,

Abu Tâlib var hans faders bror

hos honom stannade han tills han blev stor.

Så kunde man se honom leka på farbroderns gård

och Fâtima gav honom omtänksam vård,

hon blev för honom en tredje mor

och alla kusiner blev syster och bror.

Med många av dem knöt han starka band

som aldrig nöttes av tidens tand,

trofasta stod de fast vid hans sida,

när de för sanningen måste strida.

 

I unga år vaktade han sin farbrors får,

de lärde känna hans varnande stämma

och följde villigt hans herdestav.

Med honom kunde de lugna och fria ströva

han skyddade dem och såg till

att de fick allt de kunde behöva.

 

Så växte han  upp till en vänlig man,

ingens ögon såg så långt som hans,

hans spända båge var det som vann

och pilarna precis på målet återfanns.

 

Al-Amîn, al-Amîn så ropade den

som befann sig i trångmål och nöd

Al-Amîn förblev den mest trofaste vän

alltid beredd att ge hjälp och stöd.

Det hade Khadîdja också förstått,

 om honom hade hon bara hört gott.

Hon anförtrodde honom sina varor

och bad honom skydda dem från färdens faror.

Det gjorde han skickligt och väl

och Khadîdja såg många skäl –

det största i hjärtat hon fann –

att fråga: ”Vill du bli min man?”

Muhammed  var villig och bröllopet stod,

deras tid tillsammans blev lång och god,

fyra döttrar föddes åt dem

och två små pojkar som hastigt

kallades till ett annat hem.

Av sin brorson hade Khadidja fått Zayd,

en pojke som från sin familj blivit rövad,

bortförd med våld och senare såld som slav.

Han längtade hem och var ofta bedrövad,

Kahdidja honom till Muhammed  gav.

 

När folk från Zayds hemtrakter kom till Mekka

bad Zayd dem budet till de sina överräcka

att han nu funnit det bästa av hem

 och hade det bra och hälsade dem.

Därmed ville fadern inte sig nöja,

han skyndade till Mekka utan att dröja,

och Muhammed  gav Zayd hans fria val:

Följ med din far eller stanna hos mig i Mekkas dal.

Muhammed, du är för mig både mor och far

hos ingen annan vill jag vara i alla mina da’r.

Hos dig har jag sådant sett

som gör valet att stanna lätt.

Och fadern såg att det var gott och reste därifrån,

 och Muhammed tog till sig Zayd som sin frie son.

 

*

 Ännu en pojke hos Muhammed  fann

skydd och vård och fick växa till man.

Det var Muhammeds kusin Alî,

en hjälte i kampen mot avgudadyrkarnas tyranni.

Abu Tâlib var fattig, torkan hård

och han hade många barn i sin vård,

Muhammed  och Khadidja ville stå honom bi

och tog därför till sig hans son Alî.

Han blev för familjens barn en bror

och var bland de första som Profeten  lydnad svor.

*

Quraysh var av ett stolt och stridbart slag,

i deras klaner rådde hämndens lag,

de hade just inga riktiga lagar,

tvister och strider stal deras dagar.

 

 De var noga med rykte och ära,

och tvistade en gång

om vem som skulle bära

den Svarta Stenen

och vem som i Kabas mur

den skulle få fästa. 

Beskyllningar och hotelser

 som åskmoln över slätten låg,

gamla oförrätter prövades på nytt

på hätska tungors våg.

 

En gammal man sökte lugna dem:

 ”Tag till domare den som först kommer hit in”,

och den förste som kom var Al-Amîn.

Han gjorde på tvisten slut

då han lade på marken en mantel ut.

 Den Svarta Stenen ställdes på den

 och kunde så bäras till Kabas mur

av någon från varje klan,

 sist lyfte Muhammed  den

upp till dess rätta plan.

*

Quraysh till många olika gudar bad,

och varje år inbjöds till Mekkas stad

alla som där ville tillbe sin egen gud.

Till blinda och stumma stoder

höjdes lovsångers ljud.

Men alltsedan Abrahams dagar

hade det funnits människor som

tillbad en Enda Gud

och Muhammed  var en av dem.

Han lämnade ibland sina barn och sin maka

för att en tid i ensamhet dra sig tillbaka

till Hira, en grotta i ”Ljusets berg”.

Däruppe var det tyst och lugnt och gott,

här fick människor och ting sina rätta mått.

Här tillbad han  troget Abrahams Gud

och hit sändes till honom Herrens bud.

Må Allâh i hjärtat förståelse giva

för det som inga ord kan beskriva:

Gabriel sändes till jorden ned

mäktigt sig ljuset i grottan spred.

O heliga stund

då världarnas Herre

lade Sitt ord i en människas bröst

och lät honom höra Ängelns röst!

O heliga hopp

att Gud i Sin nåd och barmhärtighet höljer

den som Profeten  trofast och renhjärtat följer.

 

En måttstock, blev oss given

på oförgängliga tavlor först i himlen skriven

Koranen

med löften och varningar till alla folk.

Profeten  sade och gjorde och blev så dess tolk.

Sentida släkten ännu förkunna

Profetens  sunna:

tidlösa råd

till dem som honom vill följa

med hoppet att så sina hjärtan rena skölja,

 till dem som i sin goda handling

innesluter bönen

om den bästa lönen:

att Gud bereder dem

ett evigt, paradisiskt hem

*

Khadidja, Zayd och Alî var bland de första

som vittnade och sade:

Ingen gud finns utom Gud

och Muhammed  är Hans Sändebud,

Från berget Safa Profeten  höjer varningsropet

O Sabahah!

och Quraysh till berget skyndar ut

”Vad står på?”

 

Tror ni mig, O mina fränder, Profeten  frågar,

om jag varnar för en fiende som hitåt tågar?

Ett samfällt Ja! från mängden steg,

ja, Al-Amin, vi skulle oss för strid bereda!

– men kanske Abu Lahab och hans likar teg.

 

Tro mig då när jag vill leda

er bort ifrån en värre fiende

– en eld som ska sig nära

av dem som högmod och förakt

bedrar att blint beljuga

det som Gud er, genom mig, vill lära.

 

”Må du förgås!” så Abu Lahab ryter

hans ansikte är redan glödgat

Är det för detta du oss hit till berget nödgat?

Vreda hotelser ur skägget flyter:

Ej våra hjärtan av din lära ska beröras

vi ska se till att du och dina ord förgöras!

Så följde en tid av ofrid och strid,

 svärden slipades i Mekkas dal

och varje hjärta gavs ett val:

att tro på Gud och följa Hans Profet

eller förbli i hednisk vilsenhet.

Hjärtan klyves – öppnas ej – av svärd,

fördämningen till hämndens värld,

ger för svärden vika

och strid för hämnd och byte

kan ej med helig strid skattas lika

I religionen inget tvång

Koranen lär

svärdens klingor våra fria val beskär

och kväver hjärtats sång.

Ingen troende – Profeten  lärde –

må önska strid och svärd

de kommer nog ändå till denna värld,

men får vi en gång smaka riset

må vi öva tålamod och minnas orden:

Under svärdens skuggor vilar Paradiset.

Då detta yttrades av vår Profet

fördes striden man mot man

för att hävda sanning och rättfärdighet.

Fjärran än var våra dagar

då kvinnor, barn och gamla

sig under bombers och missilers skuggor tvingas samla

sedan de – om någon krigsherre behagar –

med lögn förklarats lovligt byte vara

Så kränkes krigets lagar

av dem som glömmer Dagen

då vi för våra handlingar ska svara.

 

Skrivet är när kampen måste föras

och skrivet vem som i kampen ska förgöras,

Profeten  lyfte inte svärdet först

och ej i egen sak

– att tygla vrede lärde han är störst.

Så öppnas fridens väg, ljus och rak.

 

Med tålamod och vänlighet

till dukat bord bjöd vår Profet  

men bara de vars hjärtan Gud hade berett

förstod att värdesätta detta rätt.

 

*

Med Abu Talibs död

stod Profeten  utan mänskligt skydd och stöd

i ett ohörsamt fientligt Mekka

där man sig bemödade

att Profeten  och hans lära fläcka

några troende som saknade beskydd blev dödade

Allt oftare Profeten  måste lida

förföljelse och kränkningar och hån

och de trogna vid hans sida

drabbades i samma mån

 

*

Bilals var ett av många öden

där förtrycket värre tycks än döden:

Med en sten på bröstet tvingades Bilal

i timmar utstå middagshettans kval,

hans herre krävde

att han sin tro på Gud förkvävde:

Fall ned för Uzzah, tillbe Lath

så bjuder jag dig rätter från mitt gyllne fat

och låter lyfta stenen från ditt bröst!

Men ingen tyngd av stenar,

ingen lockelse och ingen hotfull maning

kunde släcka hjärtats vissa aning

 eller tysta Bilals starka röst:

som kraftfullt ropade i öknen ut:

 En! En! Vår Gud är En!

Bilals tåligt burna plåga ändades till slut

när Abu Bakr, Profetens trogne vän,

som hade vägarna förbi

köpte Bilal från hans grymme herre fri. 

 

Än klarare och högre efter utstådd pina

Bilals röst snart åter skulle ljuda

över taken i Medina

i gryningen och skymningen

och vid bestämda tider natt och dag

den skulle bjuda

Profeten  och hans umma till den helga stund

som utgör religionens fasta grund,

den stund då hoppet finns att Gud ska höra

vår bön och ge oss kraft att göra

det Han befallt,

och rösterna från Bilals likar

ljuder nu i världen överallt,

seklers rad dem ej kunnat förstumma

än kallar de till helgat möte mellan Gud

och Hans trogna umma

 

*

 

Umar var en ung och stridbar man,

men innan religionen vägen till hans hjärta fann

var han bland dem som med sin morbror, Abu Djahl,

ställde de som trodde inför detta val:

Överge er tro och lev i fred

eller lid förföljelse av en som vred

noga rensa ska i era led.

En dag Umar spände svärdet på,

han ville till Profeten  gå,

Kabas alla gudar ville han försvara,

därför skulle han Profetens  liv inte spara.

En man på vägen sökte hindra vredesdådet

och gav därför Umar rådet:

Se först om ditt eget hus!

Din syster ska du fråga

om vad som givit hennes hjärta ljus.

Så underblåstes Umars vredeslåga.

Undrande och dyster

skyndade han till sin syster

som lyssnade tillsammans med sin man

på Koranens ord,

men när Umar in i huset steg

uppläsaren gömde sig och teg.

Vad läste ni? Vad hörde jag?

Är det sant att ni Muhammed följer?

Ingenting de längre döljer

och Umars händer höjs till slag.

När systern i förtvivlans mod

sökte skydda maken

flyter hennes eget blod.

Umar strax från vredesruset vaken

ber att få höra vad de läste nyss,

lyssnade förundrad till de helga orden,

fann sig plötsligt under himlen, stående på jorden.

Vägen i sitt hjärta ser han solbelyst,

försvunna är de onda tankarna han hyst.

Sedan Umar så sin syster gästat,

svärdet vid sin sida ännu fästat,

vände han och till Profeten  gick,

rika välsignelser av honom fick,

men Abu Djahl förbannade

och stängde bryskt sin dörr;

Aldrig blir vår vänskap så som förr.

 

*

Har du lite mjölk att ge oss

frågade Profeten  Abdullah bin Masod

som vaktade sin herres fårahjord.

Jag skulle gärna ge

om det var jag som ägde dessa får,

men ger ej det som inte tillhör mig

det hoppas jag att ni förstår.

Då bad Profeten  honom bara föra fram

ett av hjordens unga obetäckta lamm

Till detta ville herden inte neka

och Profeten  sågs nu lammets juver varsamt smeka

i det han bad till Den

som äger alla varelser och alla får,

till Gud, som allt förmår.

Strax juvret vidgades och mjölk, ren och söt

ur lammets späda spenar flöt

Den mjölken allas törst förmådde släcka

och tro på Gud och Hans Profet  

skulle händelsen i herdens hjärta väcka.

Koranens ord Abdullah bin Masod

fick gåvan att i minnet väl förvara

och var och när och hur

de kommit ned kunde han förklara,

och det var han som vid Badr

kämpade mot Abu Djahl

och med sitt svärd drev honom in i dödens kval

Abu Djahl, den bittraste av fiender

till sanning och rättfärdighet

 han som oförtröttligt kränkt Islam

och plågat dess Profet .

*

Ett dråpslag nu Quraysh beslutar rikta

mot Profeten  och hans klan

för att få moralen hos de troende att svikta,

och klanen Muttalib som inte ville svika

bröderna i Hashims klan

fick även de för övermakten hos Quraysh ge vika.

Ingen handel fick med dem bedrivas

inga äktenskap fick ingås,

så skulle bannet skrivas

och av 40 klaner undertecknat

i Kaba läggas bakom lås.

Mer än andra bidrog Abū Djahl

till deras fattigdom och hungerskval

medan Abū Bakr offrade förmögenheter

på att skaffa fram förnödenheter.

En annan vän sände dem

ibland om natten sin kamel

lastad så att de av livets nödtorft

fick en liten del.

Med tiden insåg fler och fler orättfärdigheten

i att upprätthålla bannet mot Profeten ,

efter två år hävdes det till slut

och när avtalet ur Kaba fördes ut

hade maskar ätit upp dess illasinta bud,

kvar fanns bara orden: I Ditt namn O Gud …

*

 

  Förrunnen snart var Khadidjahs jordetid,

 Ängeln redan hälsat henne: ”Frid”!

Sorgen gör Profetens  dagar tunga

lämnad ensam nu med familjens unga.

Sawdah moderligt tar hand om dem

sedan hon som hustru välkomnats i deras hem.

Ännu  en hustru åt Profeten  var beredd

av honom först i flera drömmar sedd.

En ängel överlämnade en gåva svept i siden:

Öppna, det är din hustru som ska bli din med tiden.

Om detta är från Gud, Profeten  sade, må det ske,

sedan han i drömmen Abū Bakrs dotter kunnat se.

Abū Bakr och hans maka

gladdes åt Profetens  anbud,

ett annat frieri visas tillbaka

och Aisha blev så småningom Profetens  unga brud.

När Profetens  uppdrag nått sitt slut

var det i hennes famn han till sist fick vila ut.

Sakta stillades all världens larm

när Profeten  lutade sitt huvud emot hennes barm

Av sjukdom tärd och svag

hos sin Aisha så han drog sitt sista andetag.

Han  längtade i denna stund att sig förena

med ljusets skara

i den höga lund

där källor flöda, underbara.

Där väntar han  och ber för oss

som än i stoft är klädda

att Gud oss ifrån alltför tunga

prövningar och frestelser

av barmhärtighet ska rädda.

Själv blev Aisha aldrig moder till ett mänskobarn

men det Profeten  sagt och gjort

fångades i hennes klara minnes garn

och som moder för de troende hon bjuder

oss skatter ur ett rikt förråd

som än av liv och mening sjuder.

Ord som varnar eller ger oss råd

om hur vi hålla bör våra tömmar

under växlingen i livets lopp

så att våra goda drömmar

lyftning ges av ett tåligt hopp.

*    

 

Efter en tid Quraysh förstår

att våld och kränkningar och hot

mot Profeten  och hans trogna ingenting förmår.

Trädet måste knäckas vid sin rot:

Muhammed, hör! Vi lovar dig

allt du någonsin kan önska dig:

Vi gör dig till vår kung, vi gör dig rik,

vi lyder dig, ger dig all ära,

om du bara avsvär dig din lära.

De skönaste av kvinnor ska du aldrig sakna

om du, från din förvillelse, blott ville vakna,

. och om en läkare behövs för att fördriva din demon

ska vi betala för den bästa,

om än han måste sökas långt härifrån.

Kanske skulle dessa löften kunnat kväsa

en tro som byggt på stoft och jord,

Profeten  svarar bara med att läsa

Koranen och be dem lyssna till Guds ord.

Men länge än skulle deras hjärtan vara

så hårda att ingen för dem

kunde förklara

Vem som är fruktan, tro och ära värd.

 

*

 

Quaysh beslutar nu att döda al-Amîn,

en man från varje klan de kallar in,

av deras knutna händer ska Profeten  fås att falla

hans blod ska därigenom komma över alla.

Så skulle ingen klan en annan kunna hämnas,

  och Quraysh som Mekkas obestridda herrar åter nämnas.

 

Vid Profetens  hus en natt de sammansvurna möts,

men innan dörren inför natten slöts

där innanför de kvinnors röster hör,

de sammansvurna dröjer därför utanför.

 

Himlens röst Profeten  redan nått

i tid han Ängelns varning fått,

och fast de sammansvurna kunde se

vem som gick ut och vem gick in

 gick han förbi dem, obemärkt, läsande Ya Sin.

 Så lämnade han  hemmet, utan att bli sedd

 Alî blir kvar därinne i Profetens mantel klädd.

I gryningen de sammansvurna finner honom så,

deras knutna nävar inget byte fann att slå.

 

*

 

Abu Bakr med sadlade kameler stod beredd

 att med Profeten  fly från Mekka

spår av fårahjordar skulle övertäcka

spåren av de flyendes kameler,

 så skulle skaran av förföljare en tid bli vilseledd.

 

Från Mekka räknat, söderut, i berget Thawr belägen

en grotta blev ett första uppehåll på vägen.

Men snart i grottan hör Profeten  och hans vän

ljud av röster närma sig,

förföljarna är dem på spåren, men

i grottan böner höjs till Gud

och rösterna hörs åter fjärma sig.

Duvors milda kutter bryter tystnaden som följer,

en akacia på natten vuxit upp som döljer

grottans ingång där ett daggpärlssmyckat draperi

 fick förnuftet tvärt att vända eller gå förbi:

Härinne kan vi inte finna Muhammed  och hans vän.

Har någon varit där, så var det längesen.

Så lät Allah en spindels tråd, tunn och spröd

markera gränsen mellan liv och död.

Det förnuft som sanningar förföljer

liknar inte det som följer

Profeten  och hans bud.

Förnuftet lätt förblindas

när det inte leds av Gud.

 

*

 

I oasen Yathrib väntar nu en trogen skara

beredda att sin tro och sin Profet  försvara

vid den av Gud bestämda fronten.

Ivrigt spanar de var dag mot horisonten

där de tror

att de får skåda snart sin ledare och bror.

Se, han  kommer ridande på sin kamel

av himmelsk visdom ska oasens folk få del,

varje fråga i Medina väckt,

om livets alla angelägenheter

ska under år som följer

besvaras av den siste bland Profeter

Ingen kan som han förmedla kunskaper om rätt och fel

undergång och evig välgång står på spel.

Glädjeropen över slätten höjes

månget grånat huvud sig i vördnad böjes,

denna glädjens dag bebådar nya tider!

Sakta Qaswā’ mellan husen i Medina skrider

knäböjer till sist vid ett stycke mark

som därigenom utväljs för Profetens  ark,

där de som söker räddning undan tidens flod 

får vända sig till Gud i bön och hämta mod.