Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
oktober 2014
De flesta av oss har nog tyvärr erfarenhet av samtal och diskussioner som urartat i bråk och handgripligheter. Här följer ett aktuellt exempel, hämtat från den här veckans (27 – 31 oktober) förstasida till ”Mitt i Söderort” där följande historia finns att läsa, en historia som samtidigt ger ännu ett exempel på att det inte finns något enkelt samband mellan ålder och mänsklig mognad:
”Två män i medelåldern satt och pratade politik tillsammans med några bekanta i Skärholmens Centrum i början av förra veckan. Uppenbarligen gick deras åsikter isär, för det som började som en diskussion slutade med dubbla polisanmälningar om misshandel – och ambulansfärd till sjukhus för den äldre av de två männen. Enligt polisanmälan följde den yngre mannen efter den äldre och slog ner honom när han skulle gå hem. Men den yngre mannen har gjort en motanmälan och säger att den äldre mannen tog till nävarna först.”
Snart ger al-Ghazali-institutet ut en kort bok, in sha Allah, med titeln ”Förhållningssätt och regler vid diskussioner och meningsskiljaktigheter” av Dr. Umar Abdullah Kamil. Det är väl naivt att tro att de båda diskuterande herrarna i Skärholmen skulle ha kunnat hejdas i sin framfart om de på något sätt hade bringats att ta del av innehållet i denna bok, men det kanske finns skäl att hoppas att några av oss andra kan dra lärdom av bokens framställning och reflektera över de alternativa förhållningssätt som framförs där. Om inte annat skulle vi, om vi finner oss inbegripna i en diskussion som får blodet att svalla, kunna ställa oss samvetsfrågan: ”Är det verkligen sanningen jag söker genom att delta i den här diskussionen, eller har jag andra avsikter? Vill jag bara få rätt eller vill jag kanske framstå som omdömesfull, kunnig och intelligent? Skulle jag, som imam Shafi’i sägs ha sagt, bli lika glad om sanningen framfördes av någon annan än mig?”
Här citeras nu förordet i sin helhet:
”Den islamiska världen har drabbats av många olika prövningar, och muslimer har getts många namn: Fundamentalister, extremister, terrorister … Dessa namn uttrycker ett och detsamma; omåttlighet och ofullständig tolkning av texterna, och de ges utan insikt eller eftertanke till de troende. En annan grupp anklagar med lätthet muslimer för att vara innovatörer, otrogna, månggudadyrkare eller okunniga. Detta i frågor om vilka det råder olika åsikter och som egentligen inte ger utrymme för sådana beskyllningar. Frågor som i själva verket inte ens ger utrymme för att säga att någon har fel, än mindre anklaga någon för att vara innovatör eller otrogen. Många av dessa meningsskiljaktigheter har diskuterats av de stora imamerna. En muqallid bör inte förebrå en muqallid och en mujtahid bör inte förebrå en mujtahid, eftersom en av hemligheterna bakom Islams tidlösa budskap utgörs av de berömvärda meningsskiljaktigheterna, för vilka en redogörelse följer längre fram. Denna allvarliga sjukdom som i vår tid förvärras och som har lett till att dessa motsättningar framträtt, beror på att vi inte längre följer sunnan att diskutera, vilket jag anser vara av stösta vikt och högsta prioritet. De regler och normer som rör diskussioner och meningsskiljaktigheter, är debattörens skydd mot överträdelser och kränkningar av andra, förutsatt att han söker sanningen och har den som ledstjärna. Om meningsskiljaktigheterna däremot beror på att någon vill tillfredsställa sina begär, på politiska intressen eller på blind fanatism, är inte regler och normer till någon nytta, eftersom begär varken rättar sig efter regler eller rättvisa. Vår Herre varnade oss därför för att följa begären, då Han, Den Upphöjde, sade:
Och vem är vilsnare än den som helt saknar Guds vägledning och styrs av sina egna begär? (K. 28:50).
Den islamiska rättslärans stora byggnad uppstod inte i ett tomrum, utan i anslutning till metoder, fundament, normer och noggranna vetenskapliga regler, vilka lagskolornas lärda tog hänsyn till och följde för att därigenom härleda och utvinna regler. Frånvaron av dessa fundament och metoder vid diskussioner och meningsskiljaktigheter har fört oss dit där vi är idag. Jag tror att detta ämne varken ägnas tillräcklig uppmärksamhet eller undervisas om i tillräcklig omfattning vid skolor och universitet, vilket har lett till att den diskussion som förs av dem som ger sig ut för att vara kunniga och diskussionen döva emellan är en och densamma. Detta bidrar till den splittring och de många oförenliga strömningar vi bevittnar idag. Oenighet kanske råder där det egentligen inte finns meningsskiljaktigheter och somliga kanske har fel, men är övertygade om att de har rätt, trots att de i själva verket sprider ofärd. Gud, den Upphöjde säger:
Och när de manas att inte sprida ofärd på jorden, svarar de: ’Vi vill bara förbättra och ställa till rätta.’ Nej, det är de som sprider ofärd, men de inser det inte. (K. 2:11–12).
Må Gud vägleda oss när vi talar, förbättra våra avsikter och förverkliga våra förhoppningar. Lov och pris tillkommer Gud från början till slut, och må Guds frid och välsignelser vara med människornas mästare, hans familj och hans följeslagare.
Profeten [saw], må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Meningsskiljaktigheter är en välsignelse i min umma.”
(Tabarani, Daylami)