Månadens nasiha av Ilyas Siegers – November 2014

Månadens nasiha av Ilyas Siegers
November 2014

 

 

 

De var unga män som hade en [fast] tro på sin Herre, och Vi stärkte deras vilja att låta sig ledas på rätt väg och ingöt hos dem tålamod och beslutsamhet. Och de reste sig [mot den hedniska överheten] och sade: ”Vår Herre är himlarnas och jordens Herre. Aldrig kommer vi att anropa en annan gud än Honom; [gjorde vi det] hade vi sannerligen [gjort] något oerhört!” (K. 18:13-14)

Striderna om våra ungdomar och att vinna deras uppmärksamhet är många och ofta skickligt planerade.  De sker ofta på flera plan där slaget om hjärtat är det allvarligaste och mest förödande. Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, bekräftade detta när han sade:” I kroppen finns ett stycke kött. När det är friskt, är hela kroppen frisk och när det är sjukt, är hela kroppen sjuk. Detta stycke kött är hjärtat.” (Bukhari, Muslim)

Det sägs att det finns fyra olika fiender som utkämpar ett obevekligt krig mot våra hjärtan: vårt ego, Satan, våra nyckfulla begär och världen i sig. Av dessa är egot den absolut farligaste fienden för våra hjärtan. När själen är i ett omoget, obegränsat och oraffinerat tillstånd så kallas den för egot som ständigt uppmanar till ondska, eller nafs al-ammarah. Att detta själsliga tillstånd är farligare än till och med Satan blir tydligt under månaden Ramadan då Satan och hans medhjälpare är fängslade. Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, sade: ”När månaden Ramadan infaller öppnas paradisets portar, helvetets portar stängs, shayatin fängslas och en förkunnare ropar: ’Stig fram du som vill gott och stå tillbaka du som vill ont!’” Trots detta finns det människor som under Ramadan begår de mest avskyvärda handlingar. Hur kan detta ske när Satan och hans medhjälpare redan är fängslade? Svaret är att dessa synder utgår från egot.

Ett av egots kännetecken är dess andliga omognad. Med tidens gång och genom att hindra sig själv från att följa egots alla impulser och begär, sker en andlig mognad. I Koranens tolfte kapitel illustreras detta för oss i berättelsen om Josef och Zulaikha, frun till en högt uppsatt man i Egypten. När hennes själ var omogen och oraffinerad, var hon en fånge hos sina passioner och impulser. Till följd av detta kunde hon inte se den skuld hon ådragit sig efter sitt försök att förföra Josef. För att bevisa sin oskuld samlade hon några kvinnor från staden och beordrade Josef att komma in till dem. När de förlorade kontrollen över sig själva i hans närvaro, använde hon det som en bekräftelse på sin egen oskuld. Men allt eftersom åren gick mognade hennes själ och hon kunde frigöra sig från sina passioner. Hon blev därmed medveten om sin egen skuld och den negativa inverkan hennes handlingar hade på de händelser som ledde till Josefs orättvisa fängslande. När sanningen väl kom fram utropade hon:

Nu har det verkliga förhållandet kommit i dagen! Det var jag som försökte förföra honom och han har sagt sanningen.” (K. 12:51)
Jag påstår inte att jag är utan skuld – [något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över. Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig!” (K. 12:53)

Dessa verser betonar något som är av oerhörd betydelse för våra ungdomar, nämligen att egot naturligt lutar mot ondska och det som är dåligt. Om egot därför inte medvetet hålls tillbaka och stimuleras mot mognad, kommer det av sig själv dra människan mot den ondska och vulgaritet som är så starkt sammankopplad med dagens ungdomskultur, där vanliga inslag är alkohol, droger, våld, ovårdat språk, kvinnofientliga attityder, pornografi, grova sångtexter, slarvig klädsel, förkastande av föräldraauktoritet och andra ovanor som står i klar motsats till sunda islamiska principer och läror. Anledningen till att så mycket av det som nämns här är särskilt attraktiva för ungdomar är just på grund av själens omognad.

När det kommer till Satan, så är hans fiendskap mot människan klar och tydlig. Allah säger i Koranen: ”Djävulen är er fiende; behandla honom därför som en fiende!” (K 35:6)

För egen del sade Satan: ”Eftersom Du har låtit mig begå ett felsteg, svär jag att jag skall lägga mig i bakhåll för dem längs Din raka väg, och jag skall ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster; och Du kommer att finna de flesta av dem otacksamma.” (K. 7:16–17)

Det sägs att betydelsen av att han ska ansätta oss från dessa riktningar är att han kommer att angripa oss i våra världsliga affärer och vårt religiösa liv och få oss att tvivla på livet efter detta. Vi glömmer ofta att Satan har förklarat krig mot oss och att han utkämpar detta krig på många olika fronter. Vi fortsätter att leva våra liv som om hans angrepp är något påhittat eller ofarligt för oss. Men faktum är att om vi ska överleva hans attacker måste vi ständigt vara på vår vakt mot hans list och konspirationer.

Eftersom Satan öppet har förklarat krig mot oss måste vi också se till att kunna försvara oss. Allah uppmanar oss i Koranen: ”Kämpa därför mot dessa Djävulens bundsförvanter; Djävulens list är [enbart] svaghet.” (K. 4:76)
Om vi vill fullfölja denna befallning räcker det inte för oss att bara luta oss tillbaka och låta Satan föra striden mot oss. Om vi gör det kommer vi oundvikligen att bli övermannade och kanske förlora slaget fullständigt. Vi måste därför gå på offensiven mot Satan. Vi rustar oss mot honom genom att vara i ett tillstånd av konstant rituell renhet, genom att göra wudhu och ghusl. Vi beväpnar oss mot honom genom att göra mycket Gudsåminnelse (dhikr) och genom att läsa Koranen regelbundet. Vi strider också mot honom och hans medhjälpare genom att undvika just det som ledde till hans eget fall, nämligen arrogans och högmod.

Satans högmod var den bidragande anledningen till att han hindrades från att träda in i Paradiset. Allah nämner i Koranen: ”Och när Vi befallde änglarna att falla ned på sina ansikten inför Adam föll de ned utom Iblîs som vägrade, full av högmod, och blev en av dem som förnekar sanningen.” (K. 2:34)

När det kommer till dem som kommer att bebo de himmelska boningarna, beskriver Allah dem i följande ordalag: ” De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där – den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.” (K. 28:83)

Satan uteslöts från Allahs nåd på grund av sitt högmod, och på samma sätt kan människan komma i onåd på grund av högmod. Profeten [saw], frid och välsignelser vara med honom, sade: ”Den som i sitt hjärta har ett uns av högmod kommer inte att träda in i Paradiset.” (Muslim)
Men många troende kommer också att räddas på grund av sin ödmjukhet och Profeten [saw], frid och välsignelser vara med honom, sade om detta: ”Ingen ödmjukar sig inför Gud, utan att Gud upphöjer honom.” (Muslim)
Var och en av oss måste därför välja vilken av dessa två vägar vi vill följa: högmodets väg som Satan och hans medhjälpare slagit in på, eller ödmjukhetens väg som de rättfärdiga slagit in på.

Förmågan att kunna kontrollera sina nyckfulla begär och impulser är likaså avgörande för bevarandet av vår religion och för att lyckas leva ett liv i tro, iman. Att falla offer för våra nycker har många likheter med hur några av oss faller för Satans viskningar. Vi blir mottagliga för såväl våra nycker som för Satans viskningar när vi är i ett tillstånd av tanklöshet, ghafla. Att kontrollera sina begär är dock inte en lätt uppgift, det krävs en mental och andlig vakenhet som granskar och hindrar alla negativa impulser från att få fäste i det inre. Allah säger i Koranen: ”Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse.” (K. 79:40-41)

Detta är den strävan, jihad, som vi dagligen måste utföra, och det är ett slag som aldrig riktigt tar slut. Vi strävar att kontrollera vad vi säger med våra tungor och att vända bort blicken från det som Allah har förbjudit. Vi undviker platser och samlingar där dåliga saker sägs och utförs och sådant som Allah inte är nöjd med. Det är detta som är den större jihaden. Allah säger: ”Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta.” (K. 29:69)
Dessa vägar är Allahs vägar och de är bara tillgängliga för dem som strävar för Allahs skull.

Och slutligen är den här världen i sig en stor fiende till människan. Men det behöver inte alltid vara så, världen kan även vara en källa till välsignelser och mycket gott. Det som avgör om världen är en fiende eller en källa till gott, är hur en person närmar sig den. Gör man det med försiktighet och kunskapen att det finns många möjliga fallgropar att falla i, kan man övervinna dess faror och fällor.

Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, sade: ”Hela världen är en välsignelse, men den bästa av välsignelser är en from kvinna.” (Muslim)
Denna hadith ger oss ett tydligt budskap om världens potentiella välsignelser och godhet.
Men Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, sade också: ”Världen är behaglig, grön och frodig.” I detta, till synes ofarliga uttalande, ligger en varning för världens förföriska frestelser som kan leda oss till att överskrida gränserna.
Världen försöker förföra oss genom att låta oss tro att dess njutningar är oöverträffade och att de kommer att vara bestående. Så när en person har blivit förförd av världen kommer han att tro att det inte finns något mer behagligt och angenämnt än den och att han är som i ett paradis.
Men den troende vet bättre. Han vet att Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, förklarade att ”det jordiska livet är den troendes fängelse och den icke-troendes paradis.” (Muslim)
Detta kraftfulla uttalande visar att den icke-troende vilseleds till att tro att det inte finns något mer njutbart än den här världen. Följden blir att hela hans liv övergår i en hänsynslös strävan efter dess ”skatter” och flyktiga njutningar.
Men den troende lever sitt liv som en fånge som inser att han, precis som en fängslad person, inte kan göra vad han vill, när han vill eller hur han vill. Men som en fånge som utnyttjar sin tid väl, ser han möjligheterna att göra sådant som kommer att vara till nytta för honom när han återvänder hem.
En medveten och ansvarskännande fånge utnyttjar de utbildnings- och yrkesmöjligheter som finns tillgängliga för honom. Han drar nytta av den fria tiden genom att läsa och studera mycket, reflektera och utveckla sina tankar och sitt medvetande, vilket var fallet med Abu Hanifa, Ahmed bin Hanbal, Malcolm X och otaliga andra.

Profeten [saw], frid och välsignelser vare med honom, framförde en fantastisk liknelse för den här världen. I den begränsas den troende av de regler som ”fängelsedirektören” har satt upp. Trots detta drar han full nytta av de möjligheter som finns i denna hårda och farliga miljö, så att när tiden är inne att återvända hem, tar han med sig det som gagnar honom.

 

Novembers nasiha av Ilyas Siegers med ledning av en text skriven av imam Zaid Shakir.