Upphittade föremål

Upphittade föremål

 

 

 

När en ansvarskännande (rashîd) vuxen hittar ett borttappat föremål kan han välja att ta upp det eller låta det ligga. Om han litar på sin egen förmåga att leva upp till det förtroende som följer av att plocka upp det, är det rekommenderat att ta upp föremålet, men tror han inte det, är det inte rekommenderat.

Om någon plockar upp ett borttappat föremål för att skydda det (dvs. inte för tillägna sig det), är det inte obligatoriskt (men rekommenderat) att offentliggöra sitt fynd. Om föremålets ägare infinner sig eller ger sig till känna t.ex. genom att annonsera måste föremålet återlämnas. Fram till dess är det inte tillåtet att sälja eller använda det på något sätt.

Om någon å andra sidan plockar upp ett borttappat föremål med avsikt och vilja att behålla det [och föremålet är av stort värde] måste man under ett helt år offentliggöra sitt fynd. När man offentliggör fyndet, bör man inte ge en detaljerad beskrivning av föremålet. Om man t.ex. hittar pengar bör man inte avslöja summans storlek och inte heller eventuella sedlars valör (för att utesluta möjligheten till bedrägeri).

Offentliggörandet görs under ett helt år på brukligt sätt vid ingången till moskéerna, marknadsplatserna och i anslutning till platsen där föremålet upphittades. Jag talade med en av mina sheyker i Tarim, Sheykh Umar al-Khatib, och frågade om det är tillräckligt att sätta upp lappar. Han svarade att man rättar sig efter det brukliga förfarandet i det samhälle där man lever.

I Sverige är det brukligt att sätta upp lappar i området där man hittat föremålet och detta är tillräckligt förutsatt att man sätter upp många lappar på platser där de är väl synliga. Man bör även lämna det upphittade objektet till polisen, eftersom det är dit man vanligtvis vänder sig när man tappar något.

I Sverige gäller att om ägaren inte identifierats tre månader efter anmälan, får man göra anspråk på hittegodset hos polisen. Om man får tillbaka hittegodset av polisen äger man det ändå inte enligt shafi’i skolan. Man måste fortsätta att offentliggöra sitt fynd ända tills ett helt år förflutit (från och med den tidpunkt då man först offentliggjorde fyndet. Det är också obligatoriskt att ofta – och särskilt i början – se till att lapparna sitter kvar även sedan föremålet lämnats till polisen, eftersom polisen inte annonserar borttappade föremål. Om man hittar något i tunnelbanan lämnar man det till tunnelbanans hittegodsavdelning istället för till polisen).

När ett år förflutit äger man inte föremålet förrän man verbalt tillkännager detta (avsikten är inte tillräcklig) genom att t.ex. säga: ”Jag tar detta föremål i besittning”. Gör man detta får man förfara med föremålet hur man vill, men om ägaren infinner sig och kräver tillbaka sin egendom är man skyldig att lämna tillbaka den, eller om man sålt den, ge ägaren dess värde i pengar.

Allt ovan gäller då man hittar något mycket värdefullt. Om man hittar något som inte är av lika stort värde behöver man inte offentliggöra fyndet under ett helt år. Imam Nawawi (må Allah vara nöjd med honom) skriver:

Den rätta åsikten är att fynd som är av ringa värde inte behöver offentliggöras under ett helt år. Det är tillräckligt att offentliggöra det tills man tror att den som förlorat föremålet vanligtvis upphör att bry sig om det.

 

Imam Ramli (må Allah visa honom barmhärtighet) definierar ’det som är av ringa värde’ med orden:

”Sådant vars förlust man tror att ägaren inte kommer att beklaga mycket och som man vanligen inte letar efter under en längre tid.” [Vad som anses vara värdefullt eller inte varierar från en tid till en annan. Man utgår ifrån hur en normal person skulle reagera och inte någon som t.ex. är extremt snål.]

 

Om föremålet är av än mindre värde behöver man inte offentliggöra sitt fynd. Bajuri skriver:

Detta gäller sådant som man vanligtvis fäster vikt vid. Om föremålet är sådant att man vanligen inte fäster någon vikt vid det, såsom ett vetekorn eller ett russin, så offentliggör man det inte. Den som finner det kan själv ta det.

 

Sammanfattningsvis kan man säga:

 

(a) Om föremålet är sådant att man vanligen inte fäster någon vikt vid det, såsom ett vetekorn eller ett russin, så offentliggör man det inte. Den som finner det kan själv ta det.

(b) Den rätta åsikten är att fynd som är av ringa värde inte behöver offentliggöras under ett helt år. Det är tillräckligt att offentliggöra det tills man tror att den som förlorat föremålet vanligtvis upphör att bry sig om det.

(c) Om någon å andra sidan plockar upp ett borttappat föremål med avsikt och vilja att behålla det [och föremålet är av stort värde] måste man under ett helt år offentliggöra sitt fynd.

 

Fallfrukt

I at-Tuhfa skriver Ibn Hajar:

”Det är förbjudet att ta fallfrukt [från träd som] omgärdats av t.ex. ett staket eller en mur om frukten fallit innanför staketet. På samma sätt förhåller det sig när frukten fallit utanför staketet, eller när trädet inte omgärdats av ett staket, om det inte anses vara tillåtet att ta den enligt den rådande uppfattningen.” (At-Tuhfa kapitlet om sayd och dhaba’ih)

 

Det är förbjudet att ta frukten om man är osäker på om det är tillåtet eller inte, eftersom den grundläggande principen är att man inte får tillägna sig andras egendom.