Feminismen och misstankens hermeneutik

Feminismen och misstankens hermeneutik

 

 

I den strukturella feministiska diskursen blir individen osynliggjord, försummad, ignorerad och till och med förlöjligad. Den muslimska kvinna som påstår sig vara nöjd med sin situation antas vara indoktrinerad eller enfaldig. Det är vid sådana tillfällen som feminismens nära band med kommunismen blir tydliga. När en stor del av proletariatet inte ville vara med och starta en revolution krävdes det en förklaring. Deras motvilja mot revolutionen sades därför bero på att det fanns en ideologisk överbyggnad som kontrollerades av kapitalisterna. Denna överbyggnad hade makt över, och styrde, individernas tankar. En del feminister förklarar på liknande sätt det faktum att det finns kvinnor som inte vill bli “frigjorda”. En diffus, men mäktig patriarkal överbyggnad har dem i sitt våld. De åsikter som individerna påstår sig hysa sopas under mattan för att den bild av verkligheten som vissa genusteoretiker beskriver ska kunna vidmakthållas. Att ta av sig de färgade glasögonen och faktiskt lyssna på muslimska kvinnors egna erfarenheter och motiv verkar inte intressera konfliktteoretikerna. De är mer intresserade av att, till vilket pris som helst, pressa in verkligheten i en på förhand uppgjord mall. Den muslimska kvinnan har, enligt detta tankesätt, inte underkastat sig Gud. Hon har i själva verket underkastat sig, och internaliserat, den ideologiska överbyggnaden.

Denna “misstankens hermeneutik” ligger till grund för tolkningen av allt som sägs eller görs av muslimska kvinnor. Om en kvinna väljer att klä sig i mörka kläder anklagas patriarkatet för att osynliggöra henne. Väljer hon att bära färgglada kläder gör sig patriarkatet skyldigt till att framhäva kvinnans kropp på bekostnad av hennes intellekt. Ur den feministiska hatten kan man, påpassligt nog, trolla fram en förklaring till allt som sker. Angående sådana teorier skriver Karl Popper:

Dessa teorier kunde skenbart förklara praktiskt taget allt som hände inom de områden som de behandlade. Studiet av dem verkade ha samma verkan som en intellektuell uppenbarelse eller omvändelse. Så snart dina ögon hade öppnats såg du bekräftande exempel överallt: världen var full av verifikationer av teorin. Oavsett vad som hände så bekräftades teorin.

Det är emellertid inte alla kvinnor som låter sig luras av den patriarkala överbyggnaden. De upplysta feministiska despoterna tror sig ha genomskådat systemet och vill nu vänligt men bestämt fösa de muslimska kvinnorna fram mot ljuset. “Den vite mannens börda” har nu blivit den vita medelklasskvinnans börda. Det är ett tungt och otacksamt arbete, men någon måste göra det i frihetens, jämlikhetens och systerskapets namn. Arbetet försvåras av att “vildarna” inte omedelbart och tacksamt slänger av sig det patriarkala oket. Bland dem finns det till och med sådana som vågar säga att de är nöjda med sin situation, att de vill bära sjal, och att de, hör och häpna, vill vara hemma och ta hand om sina barn. Den patriarkala hjärntvätten har lämnat djupa spår i dessa stackars kvinnors medvetande, och feministerna ser det nu som sin plikt att upplysa den vilseledda fårskocken – för den egna saken bedriver man nämligen upplysning, inte hjärntvätt.