Bishr al-Hafi
Hans bots begynnelse gick till på följande sätt. Han var en man av lösa seder, utan fasthet eller stadga. En dag var han, sin vana trogen, berusad. Han hittade en liten papperslapp. På den stod skrivet: ”I Guds den Barmhärtiges den Nåderikes Namn!” Han köpte rosenparfym, och med den parfymerade han pappret. Han tog det hem med vördnad och lade ned det i förvar. Samma natt såg en Guds storman Herren, Gud i drömmen. Gud talade: ”Säg till Bishr, ’Emedan du lyfte upp Mitt Namn som låg förtrampat, renade det från den smuts som stänkts därpå, bar hem det och lade det i förvar med vördnad och gjorde det doftande av rosors doft, har Jag lyft ditt namn som var föraktat, renat det från smälek och skymf, ärat det i denna värld och bragt dess doft ända in i paradiset.’” Drömmaren tänkte: ”Mannen är en usling. Jag kanske har sett fel i min dröm.” Han reste sig, tvådde sig, bad och lade sig sen att sova. Tre gånger såg han samma dröm. Följande morgon steg han upp och sökte honom. Han frågade efter honom och fick till svar: ”Han är i drinkarnas muntra lag.” Han gick till vinstugan där Bishr brukade hålla till, och frågade: ”Är Bishr här?” De sade: ”Visst, han är här, men han är redlöst berusad.” Han sade: ”Hälsa honom från mig, och säg att jag har ett budskap åt honom.” Bishr sade: ”Hälsa honom från mig, och fråga: ’Budskap från vem?’” Han sade: ”Budskap från Gud.” Bishr började gråta, och sade: ”O ve! Har Gud kyssar åt mig eller straff?” Därefter sade han: ”Ett ögonblick. Jag har något att säga mina vänner.” Till dem sade han: ”O mina dryckesbröder! Gud kallar mig, jag går, jag bjuder er ’Farväl!’, ty, hädanefter ska ni mig aldrig se i vinets dyrkan.”
Den överväldigande känsla av Guds närhet förbjöd honom att sätta en sko uppå sin fot. Fördenskull gav man honom binamnet ”Barfot” (hafi). De frågade honom: ”Varför sätter du inte på dig skor?” Han svarade: ”Den dag då Herren Gud, slöt fred med mig var jag utan skor på mina fötter, och därefter skämdes jag att ta på dem igen.”
Det berättas att Ahmed ibn Hanbal, må Gud vara nöjd med honom, ofta besökte Bishr och visade stor belägenhet för hans sällskap. Det gick så långt att Ahmeds egna lärjungar tog honom i vördnadsfull upptuktelse, och sade: ”Du är för närvarande vår lärare i hadith och teologi, och du har ingen like, men där går du, i varje ögonblick och springer en förryckt, en tok i hälarna!! Varför gör du så?” Han svarade: ”Det är sant att jag, i de vetenskapsgrenar som ni räknat upp, är honom överlägsen, men han känner Gud bättre än jag.” Han fortsatte att gå till Bishr och bad honom nu och då: ”O tala lite, med mig, om min Gud!”
Det berättas att de sade till honom: ”Allt i Bagdad har blandats samman; det rena med det orena. Vad äter du för mat?” Han svarade: ”Jag äter det ni äter, och dricker det ni dricker.” De sade: ”Hur har du då nått denna grad av renhet?” Han svarade: ”Genom att ta in mindre, och genom att föra ut mindre än ni. Den som gråter när han äter är inte lik den som skrattar och skämtar när han äter.”
Det berättas att han, under fyrtio år, närde en önskan att smaka grillat kött, men att köttets pris i mynt aldrig kom i hans hand. Det berättas också att hans hjärta trådde efter bönor, men aldrig åt han dem.
Det berättas att han sade till sina följeslagare: ”Res omkring, ty när vatten flyter är det friskt, men när det stagnerar blir det skämt och gult.”
Han sade: ”Aldrig ska du erfara njutning i tillbedjan förrän du rest en vägg av järn mellan dig och dina lustar.”
Han sade: ”De dyrbaraste gåvor Gud givit åt människorna är tre. Den första: kunskap om Gud. Den andra: tålamod. Den tredje: fattigdom.”
Han sade: ”En sufier är den som har ett hjärta som renats av Gud.”
Han sade: ”Om du inte förmår utföra något lydnadsverk, ska du åtminstone inte höja upprorets fana mot Gud.”
Någon sade: ”Jag tror på Gud.” Bishr svarade: ”Du ljuger. Hade du trott på Gud, skulle du varit nöjd med det Gud gör.”
När tiden för hans död drog nära föll han i kraftig oro och i gruvlig ångest. Hans vänner frågade: ”Är det för att du har livet kärt?” Han svarade: ”Nej, men det är fruktansvärt att träda inför konungarnas Konung.”
När Bishr låg för döden kom en fattig man som bittert klagade över sin fattigdom och nöd. Bishr gav honom sin skjorta, och lånade en annan skjorta. I den skjortan skred han, glad, igenom evighetens portar.
Efter hans död såg någon honom i en dröm. Han frågade: ”Vad gjorde Gud, den Högste, med dig?” ”Han gav mig bannor”, svarade Bishr, och Han sade: ”Varför var du så rädd för Mig? Visste du inte att mildhet är Min egenskap?”
En annan såg honom i en dröm, och även han frågade: ”Vad gjorde Gud med dig?” Bishr svarade: ”Han förlät mig mina synder, och Han sade: ’Ät nu, du, som på jorden, för Min skull ej åt! Drick nu, du, som på jorden, för Min skull ej drack!’”
Ytterligare en såg honom i en dröm och frågade: ”Vad gjorde Gud med dig?” Bishr svarade: ”Från Majestätet kom det kungliga utropet: ’Var hälsad Bishr! I samma stund, då Gud väckte och lyfte upp din ande, fanns på jordens yta inte någon människa mer älskad än du.’”
Må Guds välbehag vila över honom.