Ahmed Khuzrawiyya
Må Guds välbehag vila över honom
Det berättas att Ahmed sade: ”En lång tid hade jag späkt och tämjt mitt ego. Så hände sig, en vacker dag, att en trupp krigare, som dragit ut i striden för Islam, red förbi mig. En mäktig längtan grep mig då att dra ut, jag med. Mitt ego bragte fram, för mig, en tradition som talar om deras belöning som drar ut i strid för tron. Besynnerligt för mig syntes detta vara.
Jag sade för mig själv. ’Aldrig kan lydnad väcka glädje hos mitt ego! Beror det kanske på att jag ständigt späkt det med fasta; att det av hunger icke längre mäktar härda ut, och därför önskar ge sig ut i krig i hopp att därunder få fastan avbryta?’ Jag ropade fördenskull till mitt ego: ’Jag bryter ej min fasta, ens på fälttåg!’ Mitt ego sade då: ’Låt gå för det!’
Vid dessa ord blev min förvåning större. Jag överlade med mig själv och tänkte: ”Kanske orsaken till att mitt ego talat så är att jag om natten håller det i bön. På krigståg vill det kanske dra ut för att få slippa bönen, för att få sova och vila ut?’ Jag ropade för den skull till mitt ego: ’Jag skall hålla dig vaken uti bön till dager!’ Mitt ego svarade: ’Nå gärna det!’
Min häpnad steg. Den steg med var minut. Jag grubblade och grubblade. Till sist kom jag fram till denna slutsats: ’Det talar så för att det vill komma i berörning med människor. Det vill beblanda sig med folk. Det har i ensamhet blivit nedstämt. Bland människor tänker det få bot för detta lidande.’ Jag ropade fördenskull till mitt ego: ’Var än jag tager dig, sätter jag ned dig i ett hörn i avskildhet och sätter icke ned dig bland människor!’ Min personlighet svarade: ’Det låter höra sig! Det är jag med om. Det går jag gärna med på. Alls inte mig emot!’
Nu svek mina krafter. Hjälplös vände jag mig i ödmjukhet uti bön till Gud. Jag bad Honom göra mig underkunnig om mitt egos list och ränker – eller bekräfta dess förslag, om detta var Hans vilja.
Strax höjde egot sin röst på Guds befallning, sägande: ’Så du önskar veta hur det hänger ihop! Nåväl, hör på! Varenda dag handlar du hundra gånger stick i stäv mot mina önskningar. Varenda dag ger du mig döden hundra gånger och folk vet inte om det. Det sker i smyg och utan människornas vetskap. Denna gång, åtminstone, skall jag en gång dö, på slagfältet, i strid mot de otrogna – och när jag stupat, skall jag njuta ro. Än mer! Därefter skall jag ärad bli och hedrad och till min ära skall välden stämma upp ett jubelrop en lovsång och ett pris. Man skall mig tillropa: ’Hell dig, du Ahmed Khuzrawiyya! Hell dig! I striden fallen har du vunnit Guds martyrers äre-krans!’
Jag baxnade. Jag ropade: ’Pris vare Gud, som skapat ett ego som under hela livet hycklar och som därtill hycklar efter döden! I denna värld ger det oss ej vila, och inte heller i evighetens värld! Och jag som trodde att jag sökte lydnad! Jag visste ej att jag om midjan fäste hycklerites och förräderiets bälte!’ Från den dagen förde jag mot mitt ego en kamp mer intensiv och bitter än förut.”
Det berättas att Ahmed sade: ”Jag såg all jordens människor uti en dröm. De var liksom oxar och åsnor. Tillsammans åt de sitt foder ifrån en och samma spilta.” En av de män som hörde på frågade: ”Var var, då, du?” Han svarade: ”Jag var där också, med dem, men skillnaden var den att, medan de åt, och skrattade, och med varandra och tillsammans hoppade och skuttade, och inte visste, så åt jag, med tårar min föda, och vilade mitt huvud på mitt knä – och hade vetskap.
Han sade: ”Närmast Gud är den som varmast älskar alla andra människor.”
Han sade: ”Fullkomlig träldom är fullkomlig frihet. I träldomens sanning ligger frihetens fulländning.”
Någon sade: ”Giv mig ett råd!” Han svarade: ”Döda din personlighet att Gud må giva dig en levande personlighet.”