Månadens nasiha av AbdussalamAhmed
juli 2013
Bismillah alhamdulillah was-salaatu was-salaamu ’alaa Rasulillah wa ’alaa aalihi wa ashaabihi ajma’een.
Den 17:e Ramadan högtidlighölls ett avgörande ögonblick i Islams historia, omtalat i Profetens sirah, må Guds frid och välsignelse vara med honom. Allah Ta’la kallar i surah Al-Anfal ögonblicket för Yawm al-Furqan, urskiljningens dag; dagen då sanningen skildes från lögnen, ljuset från mörkret och gott från ont. Slaget om Badr har traditionellt i den muslimska världen högtidighållits under natten som fått namnet Laylat al-Badr genom dua, läsning av Koran och poesi till ära för de följeslagare som stred i slaget.
Ärkeängeln Gabriel frågade Profeten, må Guds frid och välsignelse vara med honom, hur han och hans följeslagare betraktade dem som stred vid Badr. Profeten, må Guds frid och välsignelse vara med honom, svarade “De är de bästa bland oss varpå Gabriel sade: “De av himlarnas varelser som var med vid Badr ser vi på samma sätt som de bästa bland oss.”
Vi fastar i Ramadan för att ingjuta gudsfruktan i våra hjärtan
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ كُتِبَ عَلَيْكُمُ الصِّيَامُ كَمَا كُتِبَ عَلَى الَّذِينَ مِن قَبْلِكُمْ لَعَلَّكُمْ تَتَّقُونَ
[2:183] TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er – kanske skall ni frukta Gud.
Under Ramadan förväntas troende gå till strid mot sina begär för att försöka betvinga dem till lydnad under intellektet och tron. Detta är långt ifrån en enkel kamp och väldigt få lyckas hela vägen i sina föresatser, eftersom människan till sin natur tenderar att välja den väg som erbjuder mindre motstånd. Följeslagarna som begav sig ut i fälttåget till Badr, om än förberedda för strid, räknade med, och en del hoppades, att situationen skulle klara ut sig utan att konflikten övergick i en fullskalig väpnad strid, vilket ofta hände i den förislamiska stridskulturen. Men Allah Ta’la önskade något större än så för de troende:
وَإِذْ يَعِدُكُمُ اللّهُ إِحْدَى الطَّائِفَتِيْنِ أَنَّهَا لَكُمْ وَتَوَدُّونَ أَنَّ غَيْرَ ذَاتِ الشَّوْكَةِ تَكُونُ لَكُمْ وَيُرِيدُ اللّهُ أَن يُحِقَّ الحَقَّ بِكَلِمَاتِهِ وَيَقْطَعَ دَابِرَ الْكَافِرِينَ
[8:7] Då Gud gav er löftet att en av de två fiendehoparna skulle bli ert byte, önskade ni att den obeväpnade skulle falla på er lott. Men det var Guds vilja att sanningen skulle bekräftas i enlighet med Hans ord och att sanningens förnekare skulle tillintetgöras.
Förutom Qurayshs armé åsyftas den obeväpnade karavan från Syrien som en del följeslagare, fullt naturligt, såg som ett mer attraktivt byte, eftersom den kunde angripas utan större risk. Allah Ta’la gör klart för följeslagarna – och i förlängningen för samtliga troende – att även om en handling eller en utmaning till det yttre framstår som mer mödosam än andra möjliga alternativ kan ansträngningen vara förknippad med uppfyllelsen av Guds nåd. Istället för att följeslagarna fick del av karavanens byte skulle de i striden mot armén drabba Quraysh med ett nederlag som skulle bli början på ett skeende som ledde till att Islam återvände till Mecka.
Låt oss försöka inge våra hjärtan samma tillit till Allah Ta’la och tilltro till pålitligheten i Hans löften, som drev följeslagarna till att besegra sina fiender när vi i Ramadan kämpar med att fylla våra dagar med tillbedjan.