Månadens nasiha av imam Abdul Wahid Morrone
mars 2010
Bismilahi Rahmani Rahim
Alla gillar choklad, men ingen tycker om att få den nedtryckt i halsen (Hamza Yusuf).
Du kan visa en man tusen mirakel, men om du inte visar honom barmhärtighet, kommer han inte att tro (Abd al-Hakim Murad).
Nedanstående text är ett utdrag ur boken Förhållningssätt och regler vid diskussioner och meningsskiljaktigheter av Shaykh Umar Abdullah Kamil.
En uppriktig muslim som för en diskussion och är mån om sanningen, känner medlidande med den motpart som diskuterar utifrån villfarelser och känner oro då denne vänder sig bort från, är högmodig inför eller skyr sanningen.
Det är oerhört viktigt att känna barmhärtighet och empati när man diskuterar. Den som diskuterar gör det för att vägleda andra och för att få dem att göra det rätta. Hårdhet och bryskhet måste därför undvikas. Diskussionen ska inte vara ett tillfälle att hämnas, skada, lufta sin förbittring, visa agg eller avund, eller ett sätt att sprida fiendskap och vrede.
Barmhärtighet är en bro till motparten och nyckeln till hans hjärta och intellekt. Närhelst barmhärtighetens tecken framträder hos den som diskuterar, öppnar sig motpartens hjärta, han närmar sig den han samtalar med, det blir möjligt för honom att böja sig för sanningen och han kan förlika sig med det som sägs. När Han talar till Sin Profet, säger Gud, den Upphöjde:
I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit ditt hjärta för dem, skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig. (K. 3:159)
På grund av detta förklarade profeterna att de var oroliga för och kände medlidande med sitt folk. Den troende från Faraos folk är ett tydligt exempel på någon som kände barmhärtighet, medlidande och oro för sitt folk:
Men den troende [mannen] sade: ”Egyptier! Jag fruktar för er något lika [fasansfullt] som det som en dag [i det förflutna] drabbade dem som hade gaddat sig samma [mot Guds profeter] det som drabbade Noas folk och [stammarna] ’Âd och Thamûd och dem som kom efter dem – men Gud vill inte att Hans tjänare lider orätt. Och Egyptier! Jag bävar vid tanken på [det som väntar er] den Dag då ni skall ropa till varandra under klagan och jämmer. (K. 40:30-33)