Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson – mars 2013

Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
mars 2013

 

 

Bismi Allah ar- Rahmani ar-Rahim

Det finns en föreställning i vår kultur att vi inte själva kan rå på depressiva tillstånd. Detta är säkert sant om sådana tillstånd kan härledas till kemiska eller mekaniskt uppkomna skador på hjärnan, men gäller det för andra, vanligare depressiva tillstånd?

I not 9 till sura 7 skriver Muhammad Knut Bernström att namnet Iblis är härlett ur roten ablasa som betyder ’misströsta’, ’förtvivla’, ’brytas ned’. Iblis, människans “svurne fiende”, som har lovat att föra så många som möjligt in i elden och genom löften – som han inte håller – och skönmålade villfarelser förleda människor att avvika från trons och förtröstans väg.

Vi vill undkomma det som är svårt – och helst snabbt. Många flyktvägar undan de tunga tankarna och känslorna står öppna. Om mediciner och psykoterapier inte hjälper kan man ta till droger, nöjen och förströelser. Förströelser – kanske kan de mörka tillstånden upplösas tillfälligt och skingras av nöjen, underhållning och annat som vänder bort uppmärksamheten från det svåra, men kanske vi själva också samtidigt bryts ned och strös omkring och får allt lättare att drivas hit och dit av impulsernas vindar? Otaliga är också de produkter vars mer eller mindre underförstådda säljargument är att de kommer att göra oss lyckligare.

Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. (K. 2: 286)

Så om vi upplever vår börda som alltför tung, måste vi fråga oss varifrån den kommer, vem som har lagt på oss den, och samtidigt inse att vi kan vara utsatta för ett angrepp! Att vanemässigt försjunka i självmedlidande, att ge upp på förhand, att fly eller förströ sig låter inte som bra strategier om man är utsatt för en attack. Är det inte istället precis då vi ska utföra jihad under bön till al-Aziz, den Segerrike, så att vi står emot de negtiva tolkningarnas arméer som kommer emot oss med viskningar om vår egen och alltings hopplöshet? Arméer som, om vi ger vika, kan föra oss till modlöshetens och passivitetens fångläger där inte ens små konstruktiva handlingar är möjliga.

Den islamiska kunskapens rika skattkammare tillhandahåller många sätt som, med Guds nåd, kan hjälpa oss att behålla förtröstans fält. Här är det inte fråga om snabbverkande terapier eller lyckogörande varor vars syfte aldrig går utöver det som kan uppnås i denna värld. Det handlar inte om att ’bli lycklig’ – vilket numera ibland tycks betraktas som en mänsklig rättighet – utan om redskap för att göra så gott man kan i detta liv och samtidigt arbeta för att få del av det bestående goda i en kommande tillvaro. Att be till Al-Mujib, Den som hör och besvarar Sin tjänares bön, är en av de viktigaste skatterna i dessa, av Gud givna, redskapsförråd.

Jag besvarar den bedjandes bön när Han ber till Mig. (K. 2: 186)

Och at-Tirmidhi berättar att ’Anas, må Gud vara nöjd med honom, sade att Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade:

Be Allah om allt ni behöver, även om det bara gäller en trasig rem på sandalen, ty det som Gud inte underlättar kommer aldrig att bli möjligt.

Om vi uppmanas att be Gud om något så obetydligt som remmen på en sandal, med det välgrundade hoppet om att Han ska lyssna, hur mycket mer skulle Han inte lyssna om vi ber om viktigare saker? Och inte mycket är viktigare än att bekämpa och försöka stå emot de mörka fientliga krafter som arbetar på vår undergång, men som dock inte har någon makt över Guds strävsamma tjänare. Att be till Gud ger inga biverkningar, men det kräver tålamod och ödmjukhet från vår sida. Bara Allah, Al-Hakim, den fullkomligt Vise, vet när svaret ska komma och hur det ska utformas för att bli till sann välsignelse för oss. Att tålmodigt uthärda det som är svårt är därför en viktig del av en långsiktig kamp. Bara Gud ger lättnad och

… det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er … Gud vet och ni vet inte. (K. 2: 216)

Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, gav uttryck för både ödmjukhet och tålamod när han efter att ha lämnat Mecka för att söka mänskligt beskydd i Taif vände sig till Gud och sade:

Men det tillkommer Dig att gå till rätta med mig tills Du låter Dig nöja.

Vår Profet, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade också:

Om ni visste vad jag vet skulle ni gråta mycket och skratta litet. (Sahih al-Bukhari)

I vår tid vet vi så mycket som kan få oss att förtvivla, så mycket som vi inte kan göra något åt, och på det personliga planet är vi inte utlovade att undkomma svårigheter och prövningar. Frågan är hur vi möter dem. Av Profetens, må Gud välsigna honom och ge honom frid, yttrande förstår vi att det finns anledning att ha måttfulla förväntningar.

Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i [Vår] bok innan Vi sätter den i verket. Detta kostar inte Gud någon möda. [Så är det] för att ni inte ska sörja över det som ni gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er. (K. 57: 22, 23)

Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, visste sådant som skulle ha kunnat få honom att gråta mycket, men trots att han i sitt eget liv fick bära många svåra sorger och inte var främmande för att gråta, förblev han verksam, trogen sitt uppdrag och uthållig i svårigheter och i bön ända tills hans tid var ute, och det är hans exempel vi har kallats att följa.