Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson – februari 2012

Månadens nasiha av Ann-Catrin Nilsson
februari 2012

 

 

 

Bismi lLah ar Rahmani ar Rahim
alhamdulillah was-salaatu was-salaamu ’alaa Rasulillah wa ’alaa aalihi wa ashaabihi.

I Koranen ges flera exempel på hur Gud under historiens lopp sänt profeter till olika folk med varningar och förmaningar. Det berättas att Han låter förödande straff drabba dessa folk sedan de, utan att bry sig om varningarna, framhärdat i att “ställa till ofärd på jorden”, att utöva förtryck och att leva osolidariskt, orättfärdigt och obarmhärtigt.

Det som drabbade dem var en följd av deras levnadssätt, och deras vägran att sätta tro till och rätta sig efter de varningar som nådde dem genom deras profeter.

I berättelserna om dessa profeter ligger förvisso lärdomar för människor som har förstånd. (K. 12: 111)

De hade fått – men avvisat – möjligheten, att “återvända till Gud i ånger”, och de drabbades till sist av Guds straff.

… och de räddades som Vi ville rädda – men ingen kan hindra Vår straffande [vrede från] att slå ned på de obotfärdiga syndarna. (K. 12: 110)

…[Gud] gör vad Han vill. (K. 11: 107)

och ingenting sker utan Hans verkande kraft, antingen det gäller naturlagarna eller de lagar som angår människor och deras angelägenheter. Hela skapelsen är ett under, och i grunden oförklarlig, men vissa skeenden framstår som särskilt svårförklarliga i synnerhet för ett förnuft som är orienterat mot enbart sekulära och materialistiska förklaringsmodeller.

Den korta suran 105, “Elefanten”, ger exempel på detta liksom på hur Gud straffar de orättfärdiga som drivs av dåliga avsikter, och skyddar och förbarmar sig över dem som håller sig till och lyder Honom:

Har du inte sett hur din Herre gick till väga mot Elefantens armé? Han gjorde deras krigslist om intet när Han sände mot dem svärm efter svärm av fåglar som lät [ett regn av] stenar hagla över dem – Hans förutbestämda straff! Och [där] lät Han dem [ligga utströdda] som de torra stråna på ett avmejat sädesfält.

 

Efter krig och oroligheter i Jemen och en omfattande massaker på kristna där, sände Etiopiens kristne kung, An-Najashi, dit två av sina betrodda män, Abrahah och Aryat, med en stor armé. De lyckades krossa månggudadyrkarnas motstånd mot de kristna och fick därefter uppdraget av An-Najash att dela på ståthållarskapet över Jemen. Men Abrahah och Aryat hade ständiga konflikter med varandra och under en duell dem emellan dödades Aryat av Abrahahs livvakt. Abrahah föll därför i onåd hos kungen och för att blidka honom och ensam få behålla ledningen över Jemen lät han till kungens ära uppföra en storslagen och rikt utsmyckad katedral i Sana. Han beslöt därefter att tvinga araberna att i fortsättningen utföra sina pilgrimsfärder till denna katedral istället för till Kaba. Detta upprörde flera arabisla stammar och inte minst Quraysh. En ung qurayshitisk man ska ha skändat katedralen genom att uträtta sina behov i den, varpå Abrahah lovade att riva Kaba sten för sten. Sedan en grupp unga qurayshiter en blåsig dag hade antänt och bränt ned katedralen i Sana, satte Abrahah sin plan i verket och började marschen mot Kaba. Etiopiens kung hade skickat honom elefanten Mahmud, så jättelik “att dess like aldrig tidigare skådats” och Abrahahs plan var att elefanten skulle riva ned Kabas väggar. Sedan Abrahah och hans armé hade besegrat eller pacificerat de arabiska stammar vars områden de passerat under marschen, slog de läger vid al-Mughammas i Mekkas närhet. Därifrån gjorde de raider i omgivningen och beslagtog betande boskapshjordar, bland dem tvåhundra kameler som tillhörde Abd al-Muttalib, Mekkas ledande man. Den man som senare just detta år, “Elefantens år”, skulle bli farfar åt profeten Muhammed, må Gud välsigna honom och ge honom frid. Abrahah sände nu en man till Mecka med uppgift att överbringa budskapet att meckanerna inte behövde frukta ett angrepp från hans sida så länge ingen hindrade honom från att förstöra Kaba. Den utsände skulle också föra med sig Qurayshs ledare tillbaka till Abrahah, vilket också skedde. Det har berättats att Abrahah blev imponerad av Abd al-Muttalibs ståtliga gestalt och att han erbjöd Abd al-Muttalib ynnesten att uttrycka en önskan. När Abd al-Muttalib bad att få tillbaka sina kameler utsattes han för Abrahahs förakt för att han, i denna kris för sin religions heligaste plats inte hade försökt utverka beskydd för den utan istället frågat efter sin privata egendom.

– Kamelerna är mitt ansvar. Vad Huset beträffar har det också en Herre som kommer att försvara det, sade Abd al-Muttalib.
– Ingen kan hindra mig från att förstöra det, svarade Abrahah.
– Gör det då, sade Abd al-Muttalib,

och återvände till Mecka, sedan han återfått sina kameler. Där uppmanade han sitt folk att söka skydd på höjderna av de omgivande bergen och dit begav han sig själv sedan han vid Kaba hade bett Gud beskydda Sitt Hus och qurayshiterna. Ett hundratal kameler lämnades bundna i närheten av Kaba för att locka den antågande armén att ta dem och på så sätt ådra sig Guds straff.

 

Abrahah framstår för mig som en symbol för de dåliga avsikternas och impulsernas anstormning mot det heliga i vårt inre. Det som söker Gud och som är inriktat på att försöka göra det goda och rätta. Bara Guds nåd och ingripande kan rädda oss från att ge vika i misströstan och uppgivelse inför ett förestående angrepp, som vi, till synes, inte har möjlighet att stå emot.

Men vad skulle Koranens alla varningar och förmaningar vara värda om vi inte också hade ett eget ansvar att samverka med Guds goda vilja för oss? Om vi med tålamod och uthållighet strävar efter att göra det goda vi kan, och, liksom Abd al-Muttalib, hålla oss till, och ta ansvar för, det vi betrotts med, och som angår oss, bygger vi, med Guds hjälp och kraft upp en tro och förtröstan som prövningar och frestelser får allt svårare att rå på. Liksom Abd al-Muttlib kan vi i de svåra stunderna stå rakryggade på förtröstans höjder, och med lugn i hjärtat invänta ett angrepp som försvagats eller, in sha Allah, inte ens kommer.

För vår begränsade mänskliga förståelse är det inte möjligt i en aktuell situation att veta vilka katastrofer och prövningar, på det kollektiva eller individuella planet, som är Guds straff, och vilka som är ofrånkomliga prövningar, förknippade med de villkor som är oss givna här. Drabbas vi av prövningar, stora eller små, får vi påminna oss att Gud är den som ser och vet och att Han är den bäste domaren.

Abu Sa’id har förmedlat att profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid, sade; En troende drabbas aldrig av obehag och svårigheter, sjukdom, sorg eller ens själslig oro, utan att han får synder förlåtna. Må vi ta vara på möjligheten att återvända till Honom i ånger, så länge den är oss given, och må vår förtröstan växa på att Gud vet vad som är bäst för var och en av oss i detta liv och med tanke på det som ska komma. Den som fruktar Gud och bär motgången med tålamod [skall se att] Gud inte låter den som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön. (K. 12: 90)