Flickan som ville ha bevis |

av Barbro Klingmann (2000)

Det var en gång en flicka som ville ha bevis

Hon nöjde sig inte med väl beprövad expertis

utan ville veta exakt och precis

Hon kom till läraren, som bad henne sitta först

för att släcka hennes kunskapstörst

Men flickan sa: jag har inte tid att sitta

Jag är ute för att sanningen hitta.

Så hon gav sig ut på färden

att söka kunskap i världen

Hon såg en grupp av fromma män

som satt försjunkna i stillsam bön

och ropade till dem: vad vet ni om sanningen?

Den äldste log och vinkade henne till sig

Min dotter, sanningen finns inom dig.

Om du är tyst kankse Gud i sin godhet visar den för dig

Men flickan sa: hur kan jag vara tyst

innan jag fått några sanningsbevis?

Hon kom till ett sällskap av lärda män

som dryftade lemma och teorem

hon frågade: kan ni bevisa dem?

Professorn lyfte ett halvt ögonbryn

och forstsatte oberört sin deduktion.

Under tiden satt bröderna hemma i byn

och lysste till lärarens lektion

om Sokrates visdom och ödmjukhet:

”Det enda jag vet är hur lite jag vet”

När flickan hörde det

sa hon: ”Vilka idioter! – ni fattar ju INGENTIIINNNNNNNGGGGGGGGG!!!”